”Det är 12 min som är rätt intensiva”

Intervju med Åsa Berglund Cowburn, regissör för Svindlande höjder
av Katinka Richter. Föreställningsfoton: Anna Fyrsten.

När moment:teater startade för 17 år sedan var tanken att det skulle bli ett Kulturhus men ganska snabbt övergick fokus alltmer på teatern. Åsa Berglund Cowburn som kom från konsthållet fick då frågan om hon inte skulle göra scenografi och har sedan dess jobbat med det. Nu är hennes regidebut Svindlande höjder en av de utvalda föreställningarna till Scenkonstbiennalen 2017 och hon berättar att arbetet har varit lustfyllt rakt igenom.

Åsa: Alla vi som var medskapare var överens om att det bara var lustfyllt och var förvånade över det. Det finns mycket föreställningar om att bra konst ska värkas fram med blod, svett och tårar. Men det var genomgående väldigt roligt. Det vill jag på något sätt förmedla, att teaterprocessen kan vara lustfylld. Och som en välsignelse så var den bara det.

Katinka: Hur kom du på att du ville sätta upp Svindlande höjder?

Åsa: Jag har fått frågan om jag inte ska regissera länge, men det har alltid känts som att jag inte kunnat tillräckligt mycket om till exempel skådespeleri. Men för fem-sex år sedan städade vi ur en skrubb på teatern och då sa jag “Men här har vi ju en scen! Moment:pyttelilla, här ska jag göra min regidebut”, och det blev till ett stående skämt. Sedan fick jag frågan vad jag skulle sätta upp och då drog jag till med Svindlande höjder för att det var en sådan kontrast mot vad det verkligen var i den där skrubben. Det är ju knappt ens ståhöjd. Sedan blev det ett skämt. Så gick det några år och så träffade jag två kusiner som också håller på med teater. En som är skådespelare, Sofia Rönnegård, och Kim Halle som håller på med kostym. Så bestämde vi att vi skulle göra något tillsammans och träffades och då drog jag upp den här idén med pyttelilla, och de gick igång och sa “jaaa, det vill vi, det vill vi”. Sofia kontaktade även Lotta Östlin Stenshäll som jag hade jobbat med i en tidigare produktion och hon ville också gärna vara med. Och då hade jag faktiskt skrivit ett manus. Jag hade gått och fnulat på i flera år hur man drar ner svindlande höjder till max en kvart, som jag tänkte att man skulle orka sitta i skrubben. Så jag hade med mig ett manus så de hade något att förhålla sig till. Sedan var det så tur att allt föll på plats för då hade vi haft ett väldigt bra år på moment så det fanns överskottspengar. Så då fick jag frågan “Nu eller aldrig, nu finns det lite pengar att göra det” och då tänkte jag “Vi kör!”. Vi hade väldigt roligt när vi gjorde det men vi hade aldrig kunnat ana vilket tryck det skulle bli på den.

Katinka: Vad tror du det beror på att det blev ett sådant tryck?

Åsa: Jag vet inte. Jag är fortfarande lite så här “ja, varför?”. Det verkar som att det är något som berör människor. Och skådespelarna säger att det blir väldigt speciellt när det är så nära. Det känns väldigt “bjuckigt”, det är 12 min som är rätt intensiva. Jag vet inte om det är mötet, att det blir ganska nära, och alla möjliga reaktioner, från skratt till tårar. Jag tror att nyckeln kanske är att det uppstår ett så påtagligt möte där inne i skrubben. Att det nästan blir någon slags chock-effekt av att det är så nära, och så mycket och på en gång.

Katinka: Vad är det som är så fascinerande med den berättelsen som finns i Svindlande höjder?

Åsa: Det som fångade mig var just den här kvinnliga huvudrollen som vi i vår föreställning har splittrat på två. Att hon är så mycket, hon får vara så stor och bred och att hon inte riktigt följer kvinnlighetens mallar. Det är någon slags konflikt i henne att följa mallarna eller att inte göra det. Hon är på något sätt en anti-hjältinna, inte särskilt god, rätt bråkig och jobbig. Det var nog det som mest fångade mig. Det är fascinerande att Emily Brontë som bara var 30 när hon dog och som nästan aldrig rört sig utanför sin by ändå hade insett något viktigt om människan. Sedan blev det också ett skämt att det skulle vara en scen för kvinnlig dramatik. Om man tittade på moments historia så hade vi satt upp någon Sarah Kane, men annars var det bara manliga dramatiker. Så det gjorde vi en liten satirisk grej av, att nu skulle vi bryta ny mark här i en skrubb med fyra platser.

Katinka: Hur har det tagits emot att ni spelar kvinnlig dramatik på den pyttelilla scenen?

Åsa: Jag har inte fått så många frågor om just den saken, men jag antar att det finns med där som en del av fascinationen. Det blir just en liten symbol för kvinnors väldigt lilla utrymme inom teatern när det gäller manus och regi och sådant. Och även om de är bättre idag, än historiskt, så är det fortfarande fördelningen fortfarande anmärkningsvärd.

Katinka: Vad tycker du borde göras för att kvinnor ska få mer utrymme inom scenkonsten?

Åsa: Vi kvinnor måste bli bättre på att stötta, peppa och föra fram varandra. Och lita på att vi har något viktigt att bidraga med. Det finns massa andra åtgärder som också kan och bör göras, men jag tror att detta är det viktigaste.

Katinka: Hur tänkte ni kring det där lilla formatet då? Varför valde ni det?

Åsa: Jag är ju scenograf i botten och jag har alltid gått igång på begränsningar. Det är oftast lättare att förhålla sig till dem. Det fanns något intresse också i hur mycket man kan krympa ner en föreställning och vad som händer med teatern då. Det fanns någon slags lust att vilja veta det som kanske var drivande i det här. All teater handlar om begränsning på något sätt, men sätter man nya gränser så uppstår det andra saker. Så jag tror att det började just där, i den där skrubben när vi städade.

Katinka: Men varför begränsade ni det till 12 min?

Åsa: Jag tror att det är jag som är klaustrofobisk, överhuvudtaget kan jag ha lite svårt… Jag vill gärna sitta ytterst när jag går på teater. Jag tänkte på mig själv, hur länge skulle jag palla att sitta i det här rummet utan att få klaustrofobi? Då tänkte jag en kvart som den längsta tiden. Men ingen har gått ut än, så olidligt klaustrofobiskt kan det inte vara.

Katinka: Hur skulle du beskriva föreställningen med tre ord?

Åsa: Jag vet inte riktigt… Men en av mina regianvisningar var att det skulle kännas som att man åkt igenom en biltvätt när man hade sett den.

Katinka: Hur tänkte du då?

Åsa: Att det skulle kännas lite som “Shwooos, vad var jag med om nu?!” när man hade sett den… Men tre ord? Ett är väl pytteliten då. Nästa ord skulle kanske vara nära. Och action!

 

Svindlande höjder spelas på Dynamo tisdag, onsdag, torsdag, lördag och söndag. Se länk för exakta tider.

Musik: Roger Assar Johansson
Libretto: Naima Chahboun
Regi: Gunilla Johansson
Scenografi och kostym: Martin Eriksson
Ljusdesign: Christofer W Fogelberg
Mask: Josefin Ekerås
Medverkande: Nina Ewald, Amanda Flodin, Karl Peter Eriksson, Anders Jonhäll (flöjt), David Gammelgård (cello), Marianne Rönkkönen (piano)