”Det är röster vi aldrig hör…”

Intervju med Bahar Pars, regissör för Salongen
av Katinka Richter

Salongen är inte bara Marjaneh Bakhtiaris pjäsdebut och Bahar Pars radiodebut utan också den första radioteatern som har blivit utvald till Scenkonstbiennalen. I Norrköping kommer biennalbesökarna få ta del av karaktärernas vardag från en biosalong. I en mailkonversation berättar Bahar Pars om hur arbetet med pjäsen gått till och vad hon hoppas uppnå med den.

Hur uppkom idén till Salongen?

Det var Marjaneh som hade fått en beställning av SR. Grundidén va hennes och sedan jobbade vi tillsammans.

Det här är första gången som en radioteater blir utvald till Scenkonstbiennalen, vad tror du det beror på att ni har blivit utvalda?

Det är röster vi aldrig hör… Att sedan berätta om livsöden och strukturell rasism och samtidigt kunna vara lekfull och rolig ÄR EN KONST som både jag och Marjaneh behärskar och pratar mycket om.

Det är Marjaneh Bakhtiaris pjäsdebut och din radiodebut, hur har det gått? Hur har ni jobbat tillsammans?

När jag blev ihopsatt med Marjaneh fanns ett första utkast till manuset som var ca 30 min långt… Vi hade aldrig träffats innan. Det hela började med ett telefonsamtal som varade i två timmar där vi började snacka om pjäsen och våra erfarenheter, vilka karaktär som var starkast i oss, vad man skulle vilja förstärka. Eftersom hon bor i Malmö och jag i Stockholm, så blev det många samtal efter det. Första gången vi träffades var för lyssningen av Salongen, men det var som om jag alltid hade hängt med henne.

Karaktärerna i Salongen har helt olika syn på det nya landet, hur tänker du kring deras olika synsätt?

Beroende på våra erfarenheter och vår generation ser vi människor saker olika och ur olika synvinklar såklart. Jag har förståelse för båda synsätten, utan att döma mina karaktärer.

Pjäsen byggs upp av flera små vardagliga situationer men bildar ändå en tydlig helhet, hur har ni hittat inspiration till alla de här situationerna?

Min mamma är också frisör så just det låg inte långt ifrån, sedan har ju Marjaneh en hel värld pågående inom sig. Har du läst “Kalla det va fan du vill”? Den är fortfarande aktuell och skitbra, med så många karaktärer parallellt.

Vad hoppas du uppmärksamma med Salongen?

Just den osynlig rasismen som karaktärerna blir utsatta för, det är ett ämne jag har jobbat mycket med; fördomar, rasism och strukturell rasism. Sedan är det två olika synsätt att ta sig an det nya landet och att vara en minoritet. Det är också första gången vi får följa mamman. Alltså att min mamma och alla ”invandrarmammor” får en röst här. Det är första gången. Jag letade länge för att hitta liknande teman för min research. Fattar du vad sjukt att det inte finns historier från en mammas perspektiv. Men jag hittade inget, inte ifrån mammans perspektiv. I pjäsen gestaltas det perspektivet av Mina Azarian, som också kom med massa av sina erfarenheter. Hon är en generation före oss så hennes resa har varit ännu hårdare för att accepteras i samhället.

Varför ska biennalbesökarna komma och se Salongen?

För att den är, i sitt ämne, ändå så jävla rolig, och som sagt kan jag vara kaxig och säga att det är första gången vi går in i en ”invandrarmammas” huvud och du kommer att få med dig flera perspektiv.

Vad ser du själv mest fram emot under biennalen?

Träffa kollegor, se massa intressanta föreställningar, och fylla på det som behöver bli bättre med vår bransch.

Hur skulle du beskriva föreställningen med tre ord?
Komisk, tragisk och vass.

 

Salongen spelas på Cnema torsdag 25 maj kl. 15:00-16:00 och fredag 26 maj kl. 13:00-14:00.

Av: Marjaneh Bakhtiari
Regi: Bahar Pars
Dramaturg: Magnus Lindman
Ljud: Michael Johansson
Producent: Dmitri Plax
Medverkande: Mina Azarian, Shebly Niavarani, Bahador Foladi, Bahar Pars, Ali-Reza Modjallal, Hulda Johannsdottír, Mia Benson, Joanna Rose, Elisabeth Lagerstedt, Mani Maserrat, Anne Konstenius, Esmat Abd Elmalak, Magnus Berg