”Det är stärkande att också få historiska berättelser att känna igen sig i”

Intervju med Malin Hellkvist Sellén, upphovsmakare till Missionären
Text: Katinka Richter. Foto: Sofia Runarsdotter

För några år sedan hittade Malin Hellkvist Sellén ett släktalbum och fastnade lite extra för ett foto på två personer som hon läste som lesbiska kvinnor.

Malin: Det stod ingenting bredvid fotot men det var ett fotografi som var på missionärer eller evangelister som hade varit i byn där min farmor och farfar bodde. Så då började jag fundera, det var något som krockade hos mig med väckelserörelse och homosexualitet och Norrlands inland. Det är inte en historia som jag har mött och så började jag tänka “Hur var det möjligt?” “Vad tog det livet sig för former?”. Så gick jag och funderade på det där i ett par år, fantiserade kring det, och så kunde jag liksom inte släppa det. Så då bestämde jag mig bara för att göra ett verk av det.

Verket blev Missionären som nu är en av de utvalda föreställningarna till Scenkonstbiennalen 2017 och handlar om kristna lesbiska missionärer under 1900-talets första hälft.

Katinka: Varför tolkade du dem på fotona som lesbiska?

Malin: Det är ju lite svårt att säga exakt vad, det var en kombination av deras kroppsspråk och utstrålning och delvis klädval också. Någon slags energi, de saker som går att avläsa på personer. De kändes lite… det kanske är fel ord, men lite alternativa. Det var små detaljer som jag fångade upp. Men jag vet ju inte eftersom jag inte hittat något om just de två på fotot.

Katinka: Hur har du jobbat med blandningen av fiktion och fakta?

Malin: Jag kände tidigt, innan jag började jobba, att båda de delarna måste få vara lika starka. Jag förstod ju att det här inte skulle vara ett jätteutforskat ämne men jag trodde ändå att jag skulle hitta någonting, men det var verkligen i stort sett helt outforskat. Men jag kände ändå att det var väldigt viktigt att hitta några verkliga spår, samtidigt som jag förstod att det vi kan hitta idag är så fragmentariskt så vi måste också fantisera för att fylla upp hålen. Rent faktamässigt jobbade jag så att jag intervjuade släktingar till missionärer eller tog del av skrivet material. Av det materialet fick jag ju inga hela livsberättelser utan små korta glimtar som jag sedan med fantasins hjälp byggde ihop. Dels hade jag bestämt mig för att jag inte ville att personer skulle gå att identifiera så då tog jag mig friheten att lägga samman allt material. Vår känsla var nog att det hela tiden var förankrat i fakta, men fantasin var såklart helt nödvändig för att kunna skapa berättelserna och väcka det här till liv.

Katinka: Hur tror du att missionen har bidragit till dagens samhälle när det gäller kvinnor och lesbiskas plats i det offentliga rummet?

Malin: Det var helt nytt för mig att förstå hur det var när frikyrkorna växte fram. Radikalitet kanske vi inte, med rätta, förknippar frikyrkor med idag. Speciellt inte kopplat till HBTQ-frågor, men jag förstod att det verkligen var ett område där kvinnorna kunde få mer utrymme än på många andra platser. Till exempel att det inom frälsningsarmen fanns många områden som kvinnor annars inte skulle jobba med. All den sociala verksamhet som byggdes upp som var kopplad till missionen är på något sätt grunden till vårt välfärdssamhälle. Så jag tänker att det har påverkat jättemycket. Kvinnorna tog plats i det offentliga rummet. Det är många sådana saker som vi kanske inte kopplar samman längre, som att frälsningsarmen var först med att ha teckenspråkstolkar, eller att man som missionär verkligen engagerade sig för samhällets utsatta. Den värdegrunden, men också att omsätta det i praktiken. I väckelserörelsen var det så övervägande kvinnor, det tänker jag medförde ett annat utrymme och andra möjligheter.

Katinka: Tror du att sådana här rum/sammanhang finns i andra former idag? Behövs det fortfarande?

Malin: Jag tänker både att det finns och att det behövs. I arbetet så kändes det väldigt mycket som att vi lämnade vår tid och försökte se bakåt, missionären är ju väldigt mycket en föreställning som berättar om svunnen tid men det är helt applicerbart idag även om det kanske tar sig lite andra uttryck.

Katinka: Varför är det viktigt att gestalta lesbiskhet?

Malin: Det är viktigt att gestalta allt på något sätt. Vi vill känna igen oss. Nu, tack och lov, går det att tänka att det finns rätt mycket scenkonst som på något sätt berättar om exempelvis lesbiskhet, men det är fortfarande, om man ska kolla statistiskt sett, väldigt lite. Även om det känns mycket bara för att det plötsligt finns mer än en eller två föreställningar samtidigt. Jag tänker att det är viktigt att få känna igen sig. Men också med utgångspunkt i lesbiskhet och i lesbisk historia är det så tydligt att vi bär på en slags historielöshet. Det är berättelser som vi tänker hör till vår samtid som är svårare att hitta bakåt. Vi märkte väldigt tydligt i det här arbetet att när du på något sätt packar en ryggsäck i efterhand och får en känsla av att “vi har också funnits i historisk tid”, så gör det ju något med dig idag också. Det är stora hål i historieskrivningen och om vi på något sätt täpper igen dem så förändrar det hur vi ser på oss här idag. Så jag tror att det är viktigt att både skapa nya berättelser men också att titta i historien för det förändrar hur vi ser på framtiden eller samtiden. Det är stärkande att också få historiska berättelser att känna igen sig i.

Katinka: Vad tror du att historielösheten beror på?

Malin: Jag tänker att det beror på att det är heterosexuella vita cismän som har skrivit historien. Kvinnor har ju så löjligt liten plats och lesbiska kvinnor försvinnande liten. Det var ju nyligen som de hade gjort en ny översyn av nyproducerade historieböcker för gymnasiet och i en var det sju namngivna kvinnor och 200 män. Det är ju fortfarande accepterat att ge en sådan bild av historien, även om det såklart ges många andra. Men vi är så präglade av tanken att “det har väl inte funnits så många spännande kvinnor”. Sedan är min känsla nu att “alla som gjorde något spännande var lesbiska”… Nej, men väldigt många var ju det, det är ju inte slump, det finns något i att om du ändå går emot någon norm är det lättare att göra det på andra fronter. Det är också saker som många gånger har tonats ner. Det märker vi ju hur den delen av en människas liv är något som vi nu i vår tid, när mycket har skett, kan addera till en person utan att det är något slags smutskastande. Även om det existerar fortfarande idag. Det är folk som har hört av sig till mig och tyckt att det har varit enormt kränkande av mig att jag drar de här kvinnorna i smutsen. Allt från att det inte överhuvudtaget funnits lesbiska i historisk tid och att man inte kan vara lesbisk och kristen till att det har existerat men det ska man inte prata om. Så den åsikten finns ju fortfarande idag.

Katinka: Har du fått många sådana reaktioner?

Malin: I relation till alla entusiasm så är det försvinnande lite, det har inte varit någon storm. Däremot är det otroligt många som uttryckt… det kändes lite som att man behövde säga “lesbiska kristna missionärer” så är folk igång. Det var som att öppna en kista och det var ett enormt behov av att dela egna historier eller erfarenheter eller saker som folk har fått berättat för sig i sin församling eller av en släkting. Som att många inte har varit medvetna om behovet av den här föreställningen. Det har vi märkt när vi har spelat också att det efter föreställningen är det många som kommer och berättar att “precis så här var det” eller “i min by fanns de här två som levde tillsammans och missionerade.” Det har växt till en vetskap om att det funnits ganska många och det är många som bär på de här berättelserna. Men det har inte riktigt funnits något rum för dem. Det har inte varit så många negativa reaktioner att det har påverkat, men det är en påminnelse att de här tankarna finns också. Även om jag i min vardag rör mig väldigt långt ifrån den här typen av åsikter så finns de ju idag också. Upprymdhet är annars den stämning som omgärdat projektet och förestälningen.

Katinka: Hur skulle du beskriva föreställningen med tre ord?

Malin: Jag skulle nog säga… lust. Lust eller begär vill jag verkligen ha. Begär tar jag nog. Lovsång kanske. Så ska man slänga ihop dem så de blir klatschiga ihop också… Begär, tro… fast begär tänker jag är både det religiösa och sexuella. Så begär, tro och lovsång.

 

Missionären spelar på Arbetets museum, Laxholmskällaren tisdag 23 maj kl. 13:00-14:05 och kl. 17:00-18:05, onsdag 24 maj kl. 12:00-13:05 och kl. 16:00-17:05, torsdag 25 maj kl. 13:00-14:05 och kl. 17:00-18:05, fredag 26 maj kl. 13:00-14:05 och kl. 17:00-18:05 samt lördag 27 maj kl. 11:00-12:05 och kl. 15:00-16:05

Idé, manus, koreografi och regi: Malin Hellkvist Sellén
Skådespelare: Meliz Karlge och Louise Löwenberg
Kostymdesign: Elin Hallberg
Maskör: Rebecca Afzelius
Kompositör: Sara Lundén
Dramaturg: Malin Holgersson
Research: Malin Hellkvist Sellén och Elfrida Bergman
Ljuskonsultation: Hannele Philipson – Lumination of Sweden
Kommunikation, pr och turnéproduktion (2016): Emelie Bergbohm och Ellika Lindström – Bohm Bohm Room
PRoduktionsledare: Anne Koutonen
Produktion: Malin Hellkvist Sellén i samproduktion med NorrlandsOperan