”Jag tror att vi alla har erfarenhet av att vara både offer och förövare.”

Intervju med Paula Stenström Öhman, regissör till People Respect Me Now
Av Katinka Richter. Foto Jenny Nordmark.

 

I People Respect Me Now har Paula Stenström Öhman byggt upp ett nät av människor som allihopa på något sätt är delaktig i den katastrof som allting leder fram till. Pjäsens 27 karaktärer spelas av fyra skådespelare och undersöker förövarens roll i en komplex samhällsbyggnad med patriarkala strukturer och manlighetsideal.

Paula: Jag gillar att röra mig i gråzonerna och undersöka vad som finns där. Jag har velat lyfta fram vardagliga situationer mellan till synes harmlösa perifera personer som pratar runt de brott allt cirklar runt. Snack som blir, underlåtenhet, feghet hos de vuxna, undanglidande, att inte tro på saker som är obekväma eller orka lyssna och ta in. Det finns ju massa signaler på att något är jävligt fel på den här skolan där pjäsen utspelar sig, men det är ingen som fångar upp det riktigt.

Katinka: Hur kom du på idén till People Respect Me Now?

Paula: Jag hade jobbat mycket med offer-förövartematik tidigare, men mer med fokus på offrets perspektiv. När jag skrev “Materia – Jag är inte Linda Lovelace”, som handlar om 70-talsporrstjärnan Linda Lovelace bitvis fruktansvärda livsöde, så tänkte jag ofta att det ju är mannen hon av en slump stöter på, sadisten Chuck Traynor, och det samhälle som gynnar män som honom, som är problemet vi borde fokusera på. Inte henne. Hon hade bara ultimat otur att möta aset vid fel tillfälle i sitt liv. Så det var en tanke. Jag har en bakgrund inom kriminologi som cirkulerar mycket runt offer och förövare, brottsprevention och vad som kan ligga bakom olika sorters våldsbrott. Rollblandning är ett begrepp som jag fastnade för där. Jag tror verkligen att vi alla har erfarenhet av att vara både och, både offer och förövare. Vi har delar av båda sidor som kan ploppa upp i olika situationer. De värsta förövarna har ju för det mesta varit utsatta för väldigt svåra saker. Jag intervjuade en gång en terapeut som jobbat länge på fängelse med de grövsta våldsbrottslingarna, som berättade att de blivit så oerhört illa-gjorda att det är svårt att tänka sig in i. Jag var intresserad av den gränsen och vad som får vissa att kliva över från offer till förövare. Eller inte. Och när det sker. Jag ville också sätta fingret på kopplingen mellan maskulinitet och våld och undersöka det mönstret i en patriarkal struktur. Hur det påverkar den enskilda individen att leva i en sådan miljö. Att våld kan vara maskulinitetsgörande helt enkelt, och att det är problematiskt. Det var nog så det kom sig. Att det utspelar sig på en skola var från början en dramaturgisk lösning på temat, frågeställningarna kom innan.

Katinka: Hur var det att sätta sig in i förövaren? Vad var skillnaden i arbetet?

Paula: Det är ingen skillnad, man försöker ju förstå. Jag eftersträvar att varje person i mina pjäser ska vara så mångbottnad och nyanserad, och gärna motsägelsefull, som möjligt och då är gränsen mellan omsorg och grymhet väldigt fin. Vad får oss att överträda den gränsen? Varför gör vi elaka kränkande saker mot varandra i vissa situationer men kan vara välfungerande och jättefina och snälla i andra situationer? Allt är inte svartvitt, vi är mer komplexa än så, mer än våra brott, svagheter eller vår utsatthet. Jag tycker att det inom kriminologin och vårt sätt att se på förövare har funnits ett lite för stort individfokus som inte sällan slutar med en quickfix i form av en tablett. Min önskan är att brotten som beskrivs i pjäsen och de förövare som det handlar om, framträder som en del i ett större sammanhang med alla de komplexa trådar som hakar tag. Att man kan skymta hur alla ingår i sin lilla grupp, sin familj, sin klass, sin skola, sitt samhälle, sin politiska struktur och sin tid. Ödmjukt (ha ha), men det är faktiskt sant.

Katinka: Var kommer föreställningens titel ifrån?

Paula: People respect me now? Det kommer från en kriminologisk artikel om skolskjutningar i USA som jag blev fascinerad av. En pojke som hade skjutit sina kamrater på en skola fick i fängelset frågan hur han trodde att hans klasskompisar såg på honom efteråt. Och då var det hans svar. Jag tyckte det var väldigt talande. Artikeln i sig var också väldigt intressant för den tog upp strukturella aspekter av skolskjutningsproblematiken, vad det fanns för gemensamma drag. För det första var det pojkar som skjutit. I vita medelklassområden i mindre städer i skolor med en utpräglad machokultur med mycket sport, männen jagade och så vidare. Och uteslutande i republikanska stater. Skjutarna var genomgående killar som inte ansågs nå upp till det rådande manlighetsidealet, som fallit utanför normen och till sist  gett igen med exakt det som de blir tillsagda att de inte klarar av. En väldigt konservativt manlig miljö.

Katinka: Hur har det här förändrat ditt sätt att se på förövare?

Paula: Förhoppningsvis har jag fått en mer komplex bild, men kanske också en krassare. Vi är alla medansvariga när det händer sådana här saker. Det här scape-goat beteendet när man hänger ut en person. Det finns någon funktion med det som är väldigt skrämmande och obehaglig. Vi tycker om att hata samma för då kan vi gå ihop. Det sker på skolgården, i personalrummet, på föräldramötena och bland politikerna. Hela kedjan upp. Vårt förakt för svaghet och rädslan att själva falla utanför är en del av problemet.

Katinka: Vad tror du att det beror på att vi gör så?

Paula: Tyvärr verkar skräcken för svaghet vara inmurad i det kapitalistiska systemet. Du vill inte bli förknippad med det för då dras du själv ner i skiten. I sårbarhet. Det mänskligaste av allt. Otroligt sorgligt. Men såklart är det skönare om allt är svartvitt. Mycket enklare. Vi kan klappa oss på axeln och känna att vi är bättre. Få små dagliga kick-doser. Ingen vill vara en loser i en narcissistisk miljö. Ju hårdare kraven blir på perfektion, desto mindre tid har vi över till omtanke om andras ungar. Vi har fullt upp med att fila våra naglar, köpa våra krukor och curla och härda våra egna så att de klarar sig till toppen. Så att ingen pissar på dom. Vi är alla en del av det samhället som skapar situationer som i Trollhättan.  

Katinka: Det finns kanske mycket identifikation som man inte riktigt vill identifiera sig med, men som kan vara viktig?

Paula: Ja, det kan gärna få göra lite ont och jag hoppas att man ska svänga i sympatier. Jag älskar när publiken går därifrån och har gjort olika tolkningar. Att det inte finns ett rätt svar eller en sanning. Att pusselbitarna studsar mot ens egna erfarenheter.

Katinka: Har du några tankar kring hur vi skulle kunna förändra det här svartvita synsättet?

Paula: Politisk revolution, såklart. Mjukvarianten, med omedelbar uppgradering av solidaritet som första punkt. Försöka att inte göra det så lätt för sig, tagga ner på egot. Anstränga sig för att förstå eller lyssna på, ställa frågor till varandra. Och könsrollerna! My god. Den ängsliga bilden av vad ”en riktig man” är MÅSTE katapultas snarast och återuppstå tusenfaldigt i en tillåtande nyfiken fantasifullare värld där killar inte måste vara coola offer.

Katinka: Hur skulle du beskriva föreställningen med tre ord?

Paula: Mörk, rolig och angelägen. Och spännande! Men det är fyra ord så det får den som orkat läsa intervjun aldrig veta.  

 

People Respect Me Now spelas i Värmekyrkan fredag 26 maj kl. 19:00-22:05, lördag 27 maj kl. 16:00-19:05 och söndag 28 maj kl. 12:30-15:35.

Av: Paula Stenström Öhman
Regi: Paula Stenström Öhman
Scenografi och ljusdesign: Markus Granqvist
Musik och ljuddesign: Saemundur Grettisson
Sång/text: Kajsa Grytt
Kostym: Jenny Nordmark
Medverkande: Sandra Huldt, Eva Rexed, Oskar Thunberg och Lars Bringås