”Allt i teater handlar ju om makt egentligen”

Intervju med Sara Giese, regissör för Befrielsefronten
Text: Katinka Richter. Föreställningsfoton: Kicki Nilsson/ICON Photography. Porträtt: Ola Stenström.

Befrielsefronten, skriven av Maria Sveland och regisserad av Sara Giese, är en fiktiv föreställning med dokumentär bakgrunden om journalisten Anna. Fokus ligger på hur media behandlar serievåldtäktsmannen och dess offer och vad samhället vidtar för åtgärder när en serievåldtäktsman går lös. Sara Giese menar att hon med föreställningen ville skapa perspektiv och förhoppningsvis ge en ”kraftpuff” för förändring.

Sara: Man når ju sällan ut till de man skulle vilja nå ut till, men man får hoppas att man kanske styrker de som går till teatern i alla fall. Jag tänker att all spegling och vridande och vändande på mellanmänskliga relationer stärker ett samhälle.

Katinka: Hur kommer ni fram till att ni skulle sätta upp Befrielsefronten?

Sara: Idén kommer från Maria ursprungligen, hon presenterade den för Måns Lagerlöf som var chef då i Örebro. Då föreslog hon också mig som regissör för vi har jobbat tillsammans förut, jag gjorde första uppsättningen av Bitterfittan i Uppsala och jag har jobbat förut i Örebro och med Måns så det var inga konstigheter. Sedan är det ju ett väldigt spännande ämne. Och roligt att jobba med saker där man kan hitta en lokal anknytning.

Katinka: Hur har det fungerat att spela den i Örebro med tanke på den lokala anknytningen?

Sara: Det var väldigt infekterat i början när det spred sig att Maria Sveland – som redan är en ganska kontroversiell person  i Örebro – skulle göra en pjäs om ”Örebromannen”. Det blev skriverier om att “nu ska de gottas i offrens berättelser”, och ”lämna de här stackars kvinnorna ifred”. Marias ingång är ju en helt annan. Så fort vi fick spela vår föreställning var allt det där glömt, och den har gått hem jättebra i Örebro, i alla läger skulle jag säga. Vi har både haft feministgrupper i publiken, och då har det varit rockkonsert-stämning, men även abonnemangspubliken och folk som har kommit dit för att se vad det egentligen var för något, har vi så att säga ”vunnit”. Det är ju en föreställning med ett starkt ärende, det är inget vi sticker under stol med.

Katinka: Hur har ni tänkt kring att göra en humoristisk föreställning om ett sådant allvarligt ämne?

Sara: Om våldtäkt? Ja, det är nästan nödvändigt. Den är ju inte bara rolig, men jag tycker att det är svårt att inte jobba med humor. Ju tyngre ämne desto större behov på något sätt. Det öppnar ju upp väldigt mycket, och förenar.

Katinka: Kan du berätta om kören? Vad har den för roll och varför valde ni att ta in den?

Sara: Örebro är en kör-stad, det finns jättemycket körer, mycket kyrkliga körer. Så vi använde oss av kören som en sorts bild av samhället och sedan jobbade vi med allt från feministiska slagdängor till mer kristna gospels. Det är någonting med musiken som öppnar upp och är helande. I gospel handlar det ofta om att man ska renas i vattnet och att man ska helas. Och vår önskan var väl också att den här föreställningen, för Örebro som stad, skulle ha en helande verkan, som ett reningsbad.

Katinka: Så det finns någonting i kören och det humoristiska som ska skapa en gemenskap?

Sara: Ja, absolut. Det här är så svårt att formulera men jag jobbar nästan alltid med humor. Hela teatersituationen är ju egentligen ganska komisk. Man går in i ett rum och fantiserar tillsammans eller skapar en bild ihop. Teater kräver ju ett ganska aktivt deltagande av publiken, allt skapas mellan scen och salong. Vi kan plötsligt byta överenskommelse, så att det som nyss var en kyrka är polisens pressavdelning, eller skapa simultana skeenden som i publikens huvud blir något tredje, och i det kan det finnas mycket humor. Och så handlar humor ju mycket om igenkänning. Det är väldigt igenkännbara frågor i Befrielsefronten: Sexism på jobbet, mor-dotter relation, gamla skolkamrater som kommer tillbaka. Humor som grepp ligger både mig och Maria varmt om hjärtat. Man närmar sig saker på ett drastiskt sätt hellre än försiktigt.

Katinka: Och ni båda har en ganska tydlig inriktning på feministiska frågor?

Sara: Ja, absolut! Men jag ser kanske Maria mer som representant för en en kamp som jag kliver in i ibland som regissör. Jag är en feministisk teaterregissör – inte en feministregissör. Alla mina föreställningar har inte en feministisk agenda. Men alltid en feministisk analys.

Katinka: Det är ju lite svårt att undvika när man väl satt sig in i det… Skulle du säga att du alltid har en politisk agenda?

Sara: Ja.

Katinka: Hur tänker du kring feministisk och politisk teater då?

Sara: Jag tror det är samma sak, om man väl har börjat titta på världen med en viss typ av glasögon, då går det inte att bortse från “vad är det för klass på den här karaktären, vad är det för maktrelation vi ser här, vad är det för bakgrund.” Allt i teater handlar ju om makt egentligen. Olika statusrelationer. Alla mellanmänskliga relationer är ju politiska på ett eller annat sätt. Men sedan är det också spännande med politiska frågor, det är det jag går igång på mest. Och ibland – som med Befrielsefronten – är ärendet så akut att det inte finns någon poäng att problematisera – det ska bara ut.

Katinka: Jag själv pendlar lite mellan att tycka att kultur och teater kan förändra världen, eller vara del av det i alla fall, till att känna att “nej, det är kört”. Hur tycker du att teatern kan vara en del av det politiska samhället?

Sara: Men det är väl en ganska sund inställning, det vore ju ganska absurt om alla kulturarbetare var helt övertygade om att de kunde förändra världen och helt oreflekterat körde på. Men jag tänker att man ändå måste ha den tron, vad man än gör för teater, så måste man väl ha en förhoppning om att man får folk att tänka när de tittar på ens verk.

Katinka: Vad ville du att folk skulle tänka i Befrielsefronten?

Sara: Den har ett moment där vi vänder på perspektivet, plötsligt är det männen som blir tillsagda samma sak som kvinnorna och då framstår det som helt absurt. Vi pratar med kvinnor om hur de ska skydda sig från sexuella övergrepp, hur de ska klä sig, var och hur de ska röra sig vilken tid på dygnet. Men när plötsligt den retoriken riktades mot männen blev det så tydligt. Bara att prata om män som grupp är ju väldigt ovanligt i vårt samhälle. Och då blir det tydligt att problemet inte ligger hos kvinnorna. Det var väl vad jag ville när jag gjorde den. Att vända perspektivet och synliggöra den strukturen. Att våldtäkt är en mansfråga, inte en kvinnofråga.

Katinka: Hur skulle du beskriva föreställningen med tre ord?

Sara: Rolig såklart. Omskakande kanske. Och… vad ska man säga, den är ju väldigt tydlig. Tydlig, politisk och rolig.

Katinka: På vilket sätt är den tydlig?

Sara: Den är ju väldigt tydlig med vad den behandlar för fråga och den gör det ganska pang-på, det är inte inbäddat eller dolt på något sätt. Pang på är väl ett bra ord… det är två ord. Rolig och pang på!

 

Befrielsefronten spelas på Stora teatern tisdag 23 maj kl. 16:00-18:15 samt onsdag 24 maj kl. 13:00-15:15 och kl. 19:00-21:15.

Av: Maria Sveland
Regi: Sara Giese
Scenografi och kostym: Johanna Mårtensson
Körarrangemang och instudering: Maria Johansson Josephsson
Ljusdesign: Ronny Andersson
Maskdesign: Giovanni Indelicato
Medverkande: Lo Kauppi, Malin Berg, Hanna Lekander, Hans Christian Thulin, Isabelle Moreau, Linus Lindman, Parwin Hoseinia, Per Fritz, Frida Beckman och Kalle Nilsson