”Det finns något fint med att vara en del av en längre tråd”

Intervju med Sara Parkman, Samantha Ohlanders och Hampus Norén, medverkande i Fäboland
Av: Katinka Richter. Foto: Märta Thisner.

Fäboland började som ett intresse hos upphovsmakaren Sara Parkman när hon studerade på Musikhögskolan för fyra år sedan. Hon menar att fäbodar är intressant “både historiskt och musikaliskt men också politiskt och utopiskt”. Nu står hon och Samantha Ohlanders på scen och gör föreställningen tillsammans med Hampus Norén som gör live-musik från kulisserna.

Katinka: Vad är det som är politiskt och utopiskt intressant med Fäbodar?

Samantha: Att det var ett matriarkat är politiskt intressant, och utopiskt intressant.

Sara: Att det har funnits en plats i historien som har varit så annorlunda än det vi tänker att livet kan vara och som inte är en hittepå plats, det är inget Narnia eller Fylke, utan det är en 500-årig tradition som har bestått av andra förutsättningar och andra regler. Det var ett matriarkat, det var andra hierarkier.

Hampus: Men det är ju inte bara en romantisk bild, det är också hårt slit. Det är sådana grejer som gör att det känns verkligt, det är inte bara skimrande. Men fint på det här sättet som hårt arbete kan vara fint.

Sara: Att ta tillbaka bilden av fäboden från den nationalromantiska också, det blir också politiskt.

Katinka: Ni beskriver det som att det finns en lucka i historien, hur och varför tror ni att denna lucka har uppstått?

Samantha: Det har ju berättats om fäbodar, men sedan är det vem som har skrivit historien som det handlar om. Och vem som har rätt att tolka historien. Det som står i historieböckerna är ju inte alltid fakta egentligen utan det är någons vinkling på vad som har hänt.

Hampus: Sedan är det så att fäboden vinklades lite bekvämt i nationalromantiken, i det bygget fyller det en viss funktion. Så det är föreställningens jobb att expandera upp det genom att vika ut det pappret. Visa på de andra grejer som också hände där.

Katinka: Hur är föreställningen uppbygd? Består den av fakta eller fiktion?

Sara: Den har som tre dimensioner, en som är folkbildningsdelen, ren fakta som ganska mycket är baserad på en doktorsavhandling som Hanna Ivarsdotter har skrivit. Hon växte upp på fäboden. Sedan är det en del som är den spexiga, där vi tillåter oss att skämta om saker och ting. Det behöver inte vara så heligt utan vi skämtar om det som är jobbigt. Det är också ett bra sätt att inkludera människor, att ha roligt. Den tredje är på något sätt fantasi men också texter som är mer personliga. Vissa av dem är mina gamla dagboksanteckningar till exempel. Texter som egentligen kan placeras in i massa miljöer, som inte nödvändigtvis är fäboden, men texterna handlar om en längtan till en plats där man kan känna sig trygg. Så det är som tre lager av spex, fakta och allvar. Och så massa musik.

Katinka: Det här kanske är en liten ledande fråga, men jag blir så intresserad, känns det som att det under här fyra åren har förändrats på grund av att det politiska klimatet har blivit hårdare? Ni pratar ju mycket om att det finns en nationalistisk syn på fäbodar…

Sara: Nej, det tycker jag inte, jag tycker att det har blivit tvärtom med folkkultur generellt… Samhället har ju hårdnat, men det var mycket svårare för sex år sedan med folkmusik, eller tio år sedan, när Jimmy Åkesson och Sverigedemokraterna kom in i riksdagen hade han direkt på sig en folkdräkt. Då var det som att alla tyckte det var helt rimligt att han hade dräkt, och då var folkmusikrörelsen tvungen att organisera sig och ta ställning mot det. Jag tror att folkmusiken har så tydligt formulerat sig som ett icke-nationalistisk projekt. Den scenen är mycket bättre nu än den var för tio år sedan. Då fanns det inget samtal kring det. Men samhället i övrigt har ju hårdnat, så jag tror att andra tycker att det är mer radikalt än vad folkmusikvärlden tycker. Det är så självklart att prata om dem här sakerna i folkkultur sammanhang.

Katinka: Så folkkultur sammanhang har blivit tvungna att formulera sig kring de här frågorna?

Ja, absolut. Det har varit bra. En typ av självrannsakan.

Katinka: Vad är det som lockar med folkmusik?

Hampus: Jag är inte uppväxt med folkmusik, jag kommer från popmusikhåll kan man säga. Så för mig är det en spännande upptäcksfärd där jag har kunnat bidra med andra saker. Det är inte super “tradigt” kan man säga. Fäboland har en traditionsådra, men sedan piper det iväg åt olika håll.

Samantha: För mig är det hemma, det är den musiken jag växte upp med och alltid har älskat. Dels är det en genre med massa historia och mycket berättelser som jag gillar. Sedan finns det också en framåtrörelse i det, det är inte bara bevarande, utan det är ständigt utvecklande. Att hitta nya infallsvinklar och att hitta sin samtid. Det har den alltid haft i sig, genren, det är också en tradition i det.

Sara: Det korta svaret är egentligen att det har känts som att jag har tyckt så mycket om det. Jag är inte uppvuxen med folkmusik alls heller. Jag började med det när jag var nitton. Det var för att jag tyckte att det var så himla vackert. Sedan har alla andra delar också blivit bärande, av tradition och att man möter människor och det finns ett skapande. Sedan ibland tycker jag att det är jättetråkigt också…

Hampus: Nu pratar jag som ny i det här området, men jag tycker att det finns något fint med att vara en del av en längre tråd. Just den traditionsbetonade grejen, utan att det blir stelt eller att det stänger dörrar för en. Det blir något vackert för ens liv att man är en del av någonting som är mycket längre och mycket större. Jag tänker att det kanske generellt sätt finns en ökad hunger utav att känna det också, förhoppningsvis på ett positivt sätt, så att det inte är på det dåliga sättet som det också kan bli. Att få känna det på ett bekräftande vis.

Sara: Så tänker jag nog att det är med föreställningen, att det har varit både mycket folkmusik publik som har sett det här och folk som kanske haft en fäbod i familjen eller sådär, men det är lika många som inte har någon relation alls till folkkultur och då tror jag att det där spelar in, att många tänker “svensk historia är jävla bullshit i den här skitvärlden”. Men det är så himla viktigt med historia och viktigt att tillåta sig att känna de här trådarna, där tror jag att en generell svensk grej är att inte se till historien. Det finns ett klassiskt citat med Mona Sahlin som fick frågan från turkiska ungdomsförbundet vad hennes svenska favorit tradition var och hon sa “ehh, jag vet inte, vi har väl inga traditioner”. Det är ett ganska talande exempel till hur vi förhåller oss till svensk tradition. Vi är ganska rädda för att tala om det för att vi inte vill verka som att vi är rasister eller nationalistiska. Men det är så viktigt att prata om tradition och historia som något gemensamt som berättar om vad vi är, och se att det är föränderligt och att det är olika. Men att inte prata om det förgångna, det är naivt och att skjuta sig i foten.

Samantha: Jag tänker också att det blir svårare att bjuda in.

Sara: Ja, om man inte vet vad man själv kommer ifrån, oavsett om det är en tv-spelskultur eller en folkdanskultur, så kan man ju inte möta den andra med på en jämn nivå. “Jag tycker bara att du är helt fantastisk och spännande, men jag har ingenting, ge mig det du har”. Men om vi kan mötas i att “okej, det här är din traditionella matlagning och här är min traditionella matlagning, intressant”, så blir det mer jämnbördigt utbyte.

Hampus: Det finns ju en aspekt när den här historielösheten blir en sorts ovanifrån perspektiv så att man själv är bara neutral modell av någonting.

Katinka: Hur ser er matriarkala utopi ut?

Sara: Egentligen är det som att du ska komma och se föreställningen för att få svaret… Men det handlar om vilka blickar, eller vem man får vara.

Samantha: Och om att skriva in sig själv, och andra som har varit före en, i ett sammanhang där man själv bestämmer premisserna.

Hampus: Det handlar väl litegrann om att få finnas i sin enkelhet. Att olika saker får finnas. I den här föreställningen till exempel; att tanterna får finnas och att de har gjort en stor gärning för svensk folkmusik. Just sådana linjer som handlar mycket om att saker får finnas i en historisk verklighet.

Sara: Ja, det är nog egentligen det enkla svaret. Som man sedan kan fundera vidare kring. Vad är förutsättningarna för att få finnas? Jo, det är att ha en faktiskt plats, att någon annan inte bestämmer hur jag ska behöva vara. Så kan man spalta upp det till väldigt tydliga politiska saker.

Katinka: Hur skulle ni beskriva föreställningen med tre ord? Ni kan få tre var.

Sara: Farlig, innerlig och viktig väljer jag.

Hampus: Mina tre är då tradition, närvaro och gemenskap.

Samantha: Jag tänker att den är varm men ändå allvarlig, och viktig. Det känns som en kontaktannons…

 

Fäboland spelas på Stora teatern fredag 26 maj kl. 16:00-17:30, lördag 27 maj kl. 19:00-20:30 samt söndag 28 maj kl. 13:00-14:30.

Av: Sara Parkman
Regi: Lisa Färnström
Musik: Sara Parkman, Samantha Ohlanders och Hampus Norén
Ljudbild: Hampus Norén
Scenografi, ljussättning och bild: Johan Rödström
Medverkande: Sara Parkman och Samantha Ohlanders
Kostym och mask: Hanna Kisch och Miriam Parkman