För att fira International Theatre Institutes 70-årsjubileum och understryka den interkulturella och internationella aspekten av teater och av ITI har styrelsen valt fem budskapsförfattare – en från var och en av UNESCOS fem regioner: Afrika, Syd- och Nordamerika, Arabländerna, Asien och Stilla havsområdet och Europa.

Budskap från Afrika.

Skrivet av Were Were Liking, Elfenbenskusten, multidisciplinär artist.

En dag

Bestämde sig en människa för att ställa sig själv en fråga framför en spegel (en publik)

För att uppfinna svar åt sig själv och framför samma spegel (publiken)

För att kritisera sig själv, för att göra narr av sina egna frågor och svar

För att skratta eller gråta, i alla fall, men i slutet

För att möta och välsigna sin spegel (publiken)

För att ha gett honom den här stunden av trots och respit

Han bugar och hälsar för att visa tacksamhet och respekt…

Innerst inne, sökte han efter fred,

Fred med sig själv och med sin spegel:

Han skapade teater…

 

Den dagen pratade han…

Föraktade sina svagheter, sina paradoxer och snedvridningar,

Chockade sig själv genom härmningar och förvrängningar;

Småaktigheter som hade besudlat hans humanism

Tricken som ledde till kataklysm

Han pratade med sig själv…

Beundrade sig själv i sina böljande utbrott

I sin strävan efter storhet, efter skönhet,

En bättre existens, en bättre värld

Som han skulle bygga av sina egna tankar,

Som han kunde ha hamrat med sina egna händer

Om han och han själv i spegeln, ville det, säger han till sig själv,

Om han och spegeln delar samma behov…

Men han vet: han gjorde presentation

Av förlöjligande, utan tvekan, mentala åtgärder

Konstruktion, nyskapande av världen,

Han skapade teater…

 

Även genom att omintetgöra allt hopp

Genom ord och anklagande gester

Var han böjd att tro

Att allt skulle bli fulländat under denna enda kväll

Genom hans galna blickar

Genom hans söta ord

Genom hans busiga leende

Genom hans delikata humor

Genom hans ord som, trots smärta eller gungande

Utför operationen för ett mirakel

Ja, han skapade teater.

 

Och generellt

Hemma i Afrika

Speciellt i Kamite[1] regionen där jag kommer ifrån

Bryr vi oss inte om något

Vi skrattar trots allt, sörjer medan vi gråter,

Vi slår i marken i besvikelse

Genom Gbégbé[2] eller Bikoutsi[3]

Karvas läskiga masker

Glaé[4], Wabele[5] eller Poniugo[6]

För att räkna ut De Kompromisslösa Principerna

Som tvingar på oss cyklerna och tiderna

Och marionetter, som likt oss,

Tillslut listar ut sina Skapare

Och genom att underkuva sina manipulatorer

Tänka ut ritualer där det talade ordet,

Uppblåst med rytmisk sång och andetag,

Går framåt till erövringen av det heliga

Provocerar danser likt trans

Besvärjelser och rop om hängivenhet;

Men också, och framförallt, skurar av skratt

För att fira glädjen i att leva

Som varken århundranden av slaveri och kolonialisering

Rasism och diskriminering

Eller evigheter av obeskrivliga grymheter

Kan kväva eller rycka

Från vår faderliga Själ av Mänsklighetens Faders Moder;

I Afrika, liksom överallt annars i världen

Skapar vi teater…

 

Och under detta speciella år dedikerat till ITI

Är jag särskilt glad och ärad

Att representera vår kontinent

Att bära hennes meddelande om fred

Det Fredliga Teaterbudskapet

För att den här kontinenten som det för inte alltför länge sedan sades

Att vadsomhelst kunde hända

Utan att någon skulle känna det minsta missnöje eller saknad,

Är återigen igenkänd i sin ursprungliga roll

Som Mänsklighetens Fader och Moder

Och hela världen strömmar in…

För att alla alltid hoppas hitta frid

I sina föräldrars famn, är det inte så?

 

Och som sådan, vår teater mer än någonsin, sammankallar

Och engagerar alla människor, och speciellt

Alla de som delar tanken, orden och teaterhändelsen,

Att ha mer respekt för sig själva och för varandra

Genom att gynna de mest humana värderingarna

I hopp om att återta en bättre mänsklighet för alla:

En som tar fram vår intelligens och förståelse.

Genom att använda den här delen av de mest effektiva mänskliga kulturerna

Den enda som raderar alla gränser: teater…

En av de mest generösa för att den talar alla språk,

Involverar alla civilisationer, reflekterar alla ideal,

Och uttrycker en djup enighet bland alla människor som,

Trots alla konfrontationer

Är speciellt intresserade att lära känna varandra bättre

Och att älska sig själva bättre, i freden och lugnet

När representation blir deltagande

Påminner oss om plikten av en handling som förelägger oss

Kraften i teater som får alla att skratta och gråta, tillsammans

Genom att minska ignorans, genom att öka deras kunskap

Så att människa återigen blir den bästa rikedomen av människa.

 

Vår teater föreslår att ompröva och omvärdera fundamentalt

Alla dessa humanistiska principer, alla dessa höga dygder

Alla dessa idéer av fred och vänskap mellan människor

Så förespråkade av UNESCO

Att reinkarnera dem genom scenerna som vi skapar idag

Så att dessa idéer och principer blir till ett grundläggande behov

Och en djup tanke om teaterskaparna själva först

Som då kan dela dem bättre med sin publik

 

Det här är anledningen till att vårt senaste teaterverk titulerat « L’Arbre Dieu » som repeterar rekommendationerna av Kindack[7] Ngo

Biyong Bi Kuban[8], vår Mästare, säger:

“Gud är som ett stort träd”

Av vilket bara en aspekt i taget kan uppfattas

Beroende på vinkeln som det skådas:

Den som flyger över träder kan enbart uppfatta lövverket

Och möjligtvis frukter och säsongens blommor.

Den som lever under jorden vet mer om rötterna,

Den som lutar sig mot trädet känner igen det

Genom känseln mot deras rygg.

Den som kommer från en riktning

Ser aspekterna som de mitt emot inte nödvändigtvis har tillgång till,

Några priviligierade uppfattar hemligheten

Mellan barken och massan av trä

Och ytterligare andra, den intima vetenskapen av trädets märg;

Men oavsett ytlighet,

Eller djup i var och ens uppfattning,

Är ingen någonsin placerad i en vinkel från vilken

Alla dessa aspekter på en gång kan uppfattas

Såvida du inte blir detta gudomliga träd själv!

Men i sådana fall, är vi fortfarande människor?

 

På det att alla teatrar i världen ska tolerera och acceptera varandra,

Att bättre tjäna det globala målet för ITI

Så att äntligen, på dess 70e årsdag,

Det blir mer fred på jorden

Genom ett starkt deltagande i Teater…

 

[1] Kamite; invånare i Kamita, ”Landet för de svarta”, lit. ”Africa”. Kamite referar också till all ursprungsbefolkning och deras utflyttade ättlingar utspridda i hela världen, liksom utövare av den ursprungliga religionen i regionen.

[2] Gbégbé; en traditionell dans från Bétés landet, Elfenbenskusten, som används i offentliga demonstrationer av glädje och sorg.

[3] Bikoutsi: a) Kout: hit. b) Si: jorden. En orginell Fan Betidans från Södra Kamerunen, till en början med utövad av kvinnor när de ville försäkra sig om välsignelser från Moder Jord: bra skördar, bättre väder, etc. i vilket det var nödvändigt att slå marken kraftigt för att ta sitt förnuft till fånga. Idag har den blivit återupptagen av unga från hela landet och bortom, tack vare många internationella stjärnor.

[4] Glaé; Religiösa system av Wè- och Wobèfolket i västra Elfenbenskusten, baserat på ’Maskerna’. En hel hierarki av masker, ofta skrämmande, agerar som en hörnsten till alla övertygelser och sociala organisationer av dessa människor.

[5] Wabele; en av maskerna av det religiösa Senufo-systemet i norra delen av Elfenbenskusten. Med huvudet av Hyena; eld-ätare representerar de kunskap och makt.

[6] Poniugo; en annan mask från det religiösa Senufo-systemet, baserat på Poron, initieringen i hjärtat av de heliga lundarna som styr hela sina samhällen.

[7] Kindack; lit. “Mistress of Recommendations”, titeln given till matriarkerna. Kvinnor som uppnåt en nivå av visdom genom att initiera Mbock eller Mbog, det religiösa systemet i landet Bassa, i centrala Kamerun och som motsvarar titeln Mbombock som är reserverad för män.

[8] Kuban; Flicka av Biyong, Son av Kuban. Detta är namnet på min mormor, min iniativtagare, en av de sista innehavarna av kunskap om ”Ki-Yi Mbock”, från vilket jag fick överföringsplikten som jag har drivit i mer än tre decennier.

 

Biografi 

Were Were Liking Gnepo föddes 1 maj 1950 i Bondé, Kamerun. Hon har levt i Elfenbenskusten sedan 1978. Hon är en multidisciplinär artist. Som författare har hon uppemot trettio publicerade titlar, inklusive noveller, pjäser, sagor, essäer, konstböcker och poesi. Sedan hon lyfte penseln för första gången år 1968 har hon som om konstnär haft många utställningar runt om i världen. Förutom att hon är en uppskattad dramatiker inom teatern, är hon också en innovativ marionettspelare och har varit regissör för många stora teaterföreställningar, som alla beskrivs som Afrikansk opera, varav många har turnerat genom världen. Hon har skådespelat för både scen och TV/film och är även rapartist.

Som forskare inom Traditional Pedagogical Techniques på University of Abidjan (ILENA) mellan 1979 och 1985 var hon delaktig i revolutionen för rituell teater, och initierade den konstnärliga gruppen Ki-Yi Mbock utifrån hennes erfarenheter inom fältet. Hon har utvecklat ett speciellt träningssystem inspirerat av Afrikanska riter som möjliggör för henne att nå ut till hundratals unga människor i svåra omständigheter och integrera dem i samhället. Det här gav henne Prince Clauss Prize för “Hero of the City” år 2000. Hon grundade Pan-African Ki-Yi Foundation år 2001, som syftar till att entusiasmera ungdomar genom att uppmuntra kreativitet som ett medel för personlig utveckling, och har jobbat med det sedan dess.

Hennes hårda arbete inom flertalet discipliner har blivit erkänt genom en mängd utmärkelser, inklusive men inte enbart; Arletty Prize från Frankrike, René Praile från Belgien, Fonlon Nichols från University of Alberta i Kanada, Chevalier des Arts et Lettres Françaises, Commander of the National Order of Merit of Côte d’Ivoir , Member of the High Council of La Francophonie från 1997 till 2003, Noma Prize 2005 och Laureate of the Book of the Year 2007 för hennes novell The Memory Amputee. Hon är idag fast medlem i Academy of Sciences, Arts and Cultures of Africa och African Diasporas, i Elfenbenskusten.

Översättning från engelska: Katinka Richter

 

Budskap från Syd- och Nordamerika.

Skrivet av Sabina Berman, Mexiko, författare, dramatiker och journalist.

Vi kan föreställa oss

Stammen kastar små stenar för att få ner fåglar från luften, när en gigantisk mammut störtar in och VRÅLAR – och samtidigt VRÅLAR en liten människa som mammuten. Sedan springer alla iväg…

Mammutvrålet utstött av en mänsklig kvinna – jag skulle vilja föreställa mig att hon är kvinna – det är grunden till vad som gör oss till den art vi är. Arten som har förmågan att föreställa oss det vi inte är. Arten som har förmågan att representera det Andra.

Vi hoppar framåt 10 år, eller 100, eller tusen. Stammen har lärt sig att imitera andra varelser och med grottan som bakgrund, i eldens flackande sken, presenteras morgonens jakt. Fyra män är mammuten, tre kvinnor är floden, män och kvinnor är fåglarna, träden, molnen. På så sätt fångar stammen det dåtida med sin teatrala förmåga. Än mer fantastiskt: på så sätt skapar stammen möjliga framtider: testar olika sätt att besegra stammens fiende, mammuten.

Vrålar, viskar, mumlar – onomatopoesin från vår första teater – kommer återgå till verbalt språk. Talat språk kommer åter bli skrivet språk. Nerför en annan väg, teater kommer återigen bli ritual och sedan film. Och i kärnan av var och en av dessa former finns teatern. Den enklaste formen av representation. Den levande formen av representation. Teatern, som med sin enkelhet förenar oss på det mest intima sätt med människans fantastiska förmåga att representera det Andra.

Idag, på världens alla teatrar, firar vi denna fantastiska mänskliga kapacitet att skapa teater. Att representera, och på så sätt fånga vår dåtid för att förstå den – eller att skapa möjliga framtider för stammen, för att gör den friare och lyckligare.

Jag pratar såklart om teaterverken som verkligen betyder något och som är mer än underhållning. Dessa teaterverk som betyder något, de visar på samma sak idag som de gjorde förr: att, till stammens glädje, vinna över de moderna fienderna, tack vare förmågan att agera.

Vilka är mammutarna som idag vinner i den mänskliga stammens teater?

För mig är den bästa mammuten av alla alienationen av människors hjärtan. Vår glömda förmåga att känna med de Andra; att känna medkänsla. Och vår oförmåga att känna med det icke-mänskliga; Naturen.

Vilken paradox. Idag, på mänsklighetens strandkant – i antropocen – i eran då människan är den naturliga kraft som har ändrat planeten mest, och kommer fortsätta att göra så – är teaterns uppdrag – i min mening – motsatsen av det som samlade stammen när teater utspelades med grottan som bakgrund; idag måste vi rädda vår kontakt med det naturliga.

Mer än litteraturen, än filmen, är teatern – som kräver närvaro av människor framför andra människor – perfekt lämpad till uppdraget att rädda oss från att bli algoritmer. Ren abstraktion.

Låt oss ta bort allt överflödigt från teatern. Låt oss klä av oss. För ju enklare teatern är desto mer benägen är den att påminna oss om det enda obestridliga: att vi är medan vi är i tiden, att vi är medan vi är kött och ben och hjärta som slår i våra bröst. Vi är enbart här och nu.

Leve teatern. Den äldsta konsten. Den mest närvarande konsten. Den mest fantastiska konsten. Leve teatern.

Biografi 

Sabina Berman, född i Mexiko City, är författare och journalist. Ansedd att vara Mexikos mest kritiska och kommersiellt framgångsrika moderna dramatiker, är Berman en av de mest produktiva levande författarna på det spanska språket.

Innan hennes födsel var hennes föräldrar förföljda i Polen på grund av att de var judar och de sökte därför asyl i Mexiko. Sabina, tillsammans med hennes två bröder och systrar, växte upp väl medvetna om den press som konflikten satt på familjens tillgångar, och hon ser fortfarande det som en avgörande faktor i hennes liv.

Hennes verk som författare behandlar framförallt problematik relaterad till mångfald och motgångar. Hennes stil tenderar humor och behovet av att röra sig förbi språkets begränsningar. Hon har vunnit Nationella dramatikerpriset i Mexiko (Premio Nacional de Dramaturgia Juan Ruiz Alarcón) fyra gånger och vunnit Nationella journalistpriset (Premio Nacional de Periodismo) två gånger. Hennes pjäser har spelats I Kanada, Nord Amerika, Latinamerika och Europa. Hennes novell “Flickan som dök ner till jordens mitt” (La mujer que buceó en el corazón del mundo) har översatts till 11 språk och är publicerad i över 33 länder, inklusive Spanien, Frankrike, USA, England och Israel.

Just nu jobbar hon inom film och TV.

Översättning från engelska/spanska: Katinka Richter

Budskap från Arabländerna. 

Skrivet av Maya Zbib, Libanon, regissör, skådespelare och författare.

Det är en stund av ceremoni, ett orepeterbart möte, som inte finns i någon annan sekulär verksamhet. Det är den enkla handlingen av en grupp människor som väljer att samlas på samma plats samtidigt för att delta i en delad upplevelse. Det är en inbjudan för individer att bli ett kollektiv, att dela idéer, och föreställa sig sätt att dela bördan av nödvändiga handlingar… att långsamt återhämta sin mänskliga samhörighet och finna likheter snarare än skillnader. När en specifik historia kan spåra linjerna av universalitet… där ligger teaterns magi; där representation återhämtar sina historiska egenskaper.

I en global kultur genomsyrad av skenande rädsla för den andre, isolering och ensamhet, blir att vara närvarande tillsammans, invärtes, i nuet, en kärlekshandling. Att bestämma sig för att ta sig tid, bort från direkt tillfredsställelse och individuell njutningslystnad i våra hög-konsumerande snabba samhällen blir att sakta ner, att fundera och reflektera tillsammans en politisk handling, en handling av generositet.

Efter fallet av stora ideologier, och när den nuvarande världsordningen årtionde efter årtionde bevisar sitt misslyckande, hur kan vi åter föreställa oss vår framtid? När säkerhet och bekvämlighet är de främsta intressen och prioritet i dominerande diskurser, kan vi fortfarande ägna oss åt obekväma samtal? Kan vi röra oss mot farliga territorier utan rädsla att förlora våra privilegier?

Idag är informationshastigheten viktigare än kunskap, slogans är mer värdefulla än ord och bilder av lik är mer värdefulla än riktiga mänskliga kroppar. Teatern är här för att påminna oss om att vi är gjorda av kött och blod, och att våra kroppar har vikt. Den är här för att väcka alla våra sinnen, och att berätta att vi inte bara behöver gripa och konsumera med vår blick. Teatern är här för att ge tillbaka makt och mening till ordet, för att stjäla tillbaka diskursen från politiker och återställa den till sin rättmätiga plats… till arenan av idéer och debatt, utrymmet för kollektiv vision.

Genom kraften i berättande och fantasi ger teater oss nya sätt att se världen och varandra; öppnar upp utrymme för gemensam reflektion mitt i den överväldigande okunniga intoleransen. När främlingsfientlighet, hatretorik och vit överlägsenhet helt utan ansträngning har tagit sig tillbaka på bordet, efter år av hårt arbete och uppoffringar av miljontals människor runt om i världen för att göra dem skamliga och anse dem oacceptabla… När tonårspojkar och flickor skjuts i huvudet och fängslas för att de vägrar leva med orättvisa och apartheid… När vansinniga högerdespotiska figurer dominerar några av de största länderna i västvärlden… När kärnvapenkrig hotar som ett virtuellt spel mellan de manliga barnen vid makten… När rörligheten blir alltmer begränsad till några få utvalda, medan flyktingar dör till sjöss när det försöker komma in i höga fästningar av overkliga drömmar, medan fler och dyrare murar byggs… Var ska vi ifrågasätta vår värld, när det mesta av media har sålts ut? Var annars än i teaterns intimitet, kan vi omvärdera vårt mänskliga tillstånd, för att föreställa oss den nya världsordningen… kollektivt, med kärlek och medkänsla men också med konstruktiv konfrontation genom intelligens, motståndskraft och styrka.

Då jag kommer från den arabiska regionen skulle jag kunna tala om de svårigheter konstnärer står inför i sitt arbete. Men jag är del av en generation teaterskapare som känner sig privilegierade att de murar vi behöver förstöra alltid har varit synliga. Detta har lett till att vi lärt oss transformera det som finns tillgängligt och att driva samarbete och innovation till sina gränser; göra teater i källare, på hustak, i vardagsrum, i gränder och på gatorna, bygga vår publik när vi går, i städer, byar och flyktingläger. Vi har haft fördelen att vi måste bygga allt från början i våra sammanhang, och att komma fram till sätt att undvika censur, medan vi hela tiden går över de röda linjerna och trotsar tabun. Idag står alla teaterskapare i världen inför dessa murar, eftersom finansieringen aldrig varit sämre och politisk korrekthet är den nya censorn.

Således har det internationella teaterlivet en kollektiv roll att spela idag mer än någonsin förr, för att möta dessa många materiella och immateriella murar. Idag finns det mer än någonsin ett behov att kreativt återuppfinna våra sociala och politiska strukturer, med ärlighet och mod. För att möta våra brister och ta ansvar för världen vi är en del av att skapa.

Som världens teaterskapare följer vi inte en ideologi eller ett trossystem, men gemensamt har vi sökandet efter sanning i alla dess former, vårt ständiga ifrågasättande av status quo, vårt utmanande av förtryckande system och sist men inte minst, vår mänskliga integritet.

Vi är många, vi är orädda och vi är här för att stanna!

Biografi 

Maya Zbib är teaterregissör, ​​skådespelare, författare och medgrundare av Zoukak teaterkompani.

Hennes arbete har visats i Mellanöstern, Europa, USA, Afrika, Sydamerika och södra Asien. Hon har undervisat i teater internationellt i både akademiska och icke-akademiska sammanhang. Hon har fått i uppdrag att skapa arbete för NYUAD:s Performing Arts Center, University of Houston, Williams College, Krefeld / Mönchengladbach City Theaters, Shwindlefria Festival, LIFT Festival och The Royal Court Theatre, bland andra.

Zbib är en Goldsmiths University of London alumn (2007), en Chevening / KRSF alumna (2007), en internationell alumn för kulturell ledarskap (2010), en stipendiemottagare av ISPA, New York (2010) och valdes som protege av Peter Sellars som en del av Rolex Mentor and Protégé Arts Initiative (2011). Zoukak fick utmärkelsen Ibsenstipendiet (2012), Anna Lindh-stiftelsens Euromed Dialogue Award för social motståndskraft och kreativitet (2014), Preamium Imperiale Grant för unga konstnärer från Japan Arts Association (2017) och Chirac Foundation Award of Culture for Peace (2017).

Översättning från engelska: Maja Alasalmi

 

Budskap från Asien och Stilla havsområdet.

Skrivet av Ram Gopal Bajaj, Indien, teaterregissör, teater- och filmskådespelare, akademiker, fd regissör/rektor på National School of Drama, Delhi.

Efter alla evolutionära berättelser vet vi bara en sak säkert; att alla livsformer tenderar att överleva i evighet. Om möjligt tenderar liv att tränga igenom bortom tid och rum för att bli odödliga. I den processen stympar och förstör livsformen också sig själv rent allmänt. Oavsett behöver vi begränsa betänkandet till överlevandet för mänskligheten och dess frigörelse från den jagande grottmänniskan från stenåldern till vår rymdålder. Bryr vi oss mer nu? Är vi känsligare? Gladare? Mer kärleksfulla gentemot naturen som vi är en produkt av?

Sedan vår början, har de performativa konstformerna (dans, musik, teater) nu också utvecklat instrument av språket, bestående av vokaler och konsonanter. I grund och botten uttrycker vokalerna känslor, och konsonanterna kommunicerar form och tankar/kunskap. Matematik, Geometri, armering och nu datorn har blivit dess resultat. Så nu kan vi inte gå tillbaka från denna utveckling av språket. Jorden själv kommer inte att överleva om den kollektiva glädjen av teaterkonst och kunskap (inklusive teknologi) inte blir frigjord, åter-sublimerad från det vardagliga, från ilskan, snålheten och ondskan.

Massmedia och vår vetenskap och teknologi har gjort oss kraftfulla som demoner. Därför är teaterns form inte i kris idag, men innehållets kris, påståendets och omsorgens. Vi måste vädja till människan som lever på jorden idag, att rädda själva planeten och därigenom ’teater’. På en pragmatisk nivå måste skådespelarens konst och de performativa konstformerna bli tillgängligt för barn i grundskolan. En sådan generation kommer, tror jag, bli mer känsliga för livets och naturens rättfärdighet. Fördelarna med språket kommer då vara mycket mindre skadliga för moder jord och andra planeter. Vidare kommer ’teatern’ bli viktigare för bevarandet och näringen av livet själv; därför behöver den stärka artisten och publiken utan att de hotar varandra i den här kosmiska eran av tillsammanskap.

Jag hälsar teater och vädjar till världen att införa och främja det här på en gräsrotsnivå, allt ruralt och urbant. Grenar, Språk och Medlidande tillsammans genom Utbildning för Generationerna.

Biografi

Ram Gopal Bajaj föddes 1940 i Darbhanga, India. Ram Gopal Bajaj är en prisbelönt och högt efterfrågad skådespelare, regissör, författare och teaterlärare.

Efter att ha avslutat sin examen på Bihar Universitet år 1960 började han på National School of Drama år 1965 – en institution som han sedan dess har varit synonym med – där han specialiserade sig i skådespeleri. Efter examen blev Bajaj fakultetsmedlem i National School of Drama där han slipade på sina teorier kring teatervetenskap. Sedan dess har han arbetat som rektor på Universitetet, och som gästföreläsare. Han har även befattningar på Punjabi Universitetet, Universitetet i Hyderabad och den prestigefulla Modern School of New Dehli.

Efter att ha fått grundläggande undervisning i teatervetenskap fortsatte Bajaj som en av grundarna till ’Dishantar’, som en grupp professionella teaterarbetare etablerade år 1967. En plattform som fick hans skådespelarkarriär att blomstra. Hans tidiga framträdanden, av både Indiska och internationella skådespel, var alla mycket uppskattade. Senare etablerade han sig som regissör och omformade mycket av det han samlat på sig som skådespelare och student till praktik.

Sedan hans första genomslag har Bajaj skådespelat i 36 pjäser och regisserat 45 produktioner. Han har vunnit priser i båda disciplinerna, som till exempel National Award for Imaginative Indian Theatre från Indiens nationella press för hans regi 1992, och ’Best Actor Award’ på Dada Saheb Phalke filmfestival år 2017. Han har också översatt och bearbetat 19 pjäser från olika språk till Hindi och är känd för sin unika poesirecitation.

För hans enorma insats till teatern gavs Ram Gopal Bajaj priset ’Padma Sri’ av Indiens president år 2003. Han har sedan dess fått flera livsverkspriser år 2015 och år 2016. År 2017 blev han belönad med ’Hindi Academy Natak Samman’ för hans enastående insats för Hindispråkets kanon och litteratur. Han är än idag aktiv som skådespelare, regissör och författare inom både teater och film.

Översättning från engelska: Katinka Richter

Budskap från Europa. 

Skrivet av Simon McBurney, Storbritannien, författare, regissör och medgrundare av Théâtre de Complicité.

En halv mil från Cyrenaica-kusten i norra Libyen finns en stor grotta. 80 meter bred och 20 meter hög. Lokalt heter den Hauh Fteah. 1951 visade Carbon Dating Analysis att ett mänskligt yrke oavbrutet pågått där under minst 100 000 år. Bland de föremål som grävdes upp fanns en flöjt som var daterad till någonstans mellan 40 och 70 000 år sedan. Som den pojke jag var när jag hörde detta frågade jag min pappa: 
“Hade de musik?” 
Han log mot mig. 
“Som alla mänskliga samhällen.” 

Han var en amerikanskfödd historiker, den första att gräva i Hauh Fteah i Cyrenaica. 

Jag är mycket hedrad och glad att vara den europeiska representanten vid årets världsteaterdag. 

1963 förklarade min företrädare, den betydande Arthur Miller, att hotet om kärnvapenkriget var stort över hela världen: “När man blir tillbedd om att skriva i en tid då diplomati och politik har så fruktansvärt korta och svaga armar, måste den ömtåliga men ibland komplicerade räckvidden av konst bära bördan av att hålla samman människornas gemenskap.” 

Betydelsen av ordet drama härstammar från det grekiska ordet “dran” som betyder “att göra” … och ordet teater härstammar från grekiskans ”Theatron” som bokstavligen betyder “den sedda platsen”. En plats där vi inte bara tittar, utan där vi ser, vi får, vi förstår. För 2400 år sedan utformade Polykleitos den yngre den betydande Epidaurusteatern. Med plats för upp till 14 000 personer är akustiken i detta utomhusutrymme mirakulös. En tändsticka som tänds från mitten av scenen kan höras på alla 14 000 platser. Som det var vanligt förekommande på grekiska teatrar, såg du också landskapet i bakgrunden när du såg du såg ut över skådespelarna. Detta kopplade inte bara samman flera platser i taget, samhällen, teatern och naturen, utan samlade också alla tider. När spelet väcker gamla myter till liv, kan du se över scenen till vad som skulle kunna vara din definitiva framtid. Naturen. 

En av de mest anmärkningsvärda uppenbarelserna under återuppbyggnaden av Shakespeares The Globe i London, har också att göra med det du ser. Det har med ljus att göra. Både scenen och auditoriet är lika upplysta. Utövare och publik kan se varandra. Alltid. Överallt ser du människor. Och en av konsekvenserna är att vi blir påminda att de stora talade inre monologerna, som Hamlet eller Macbeth, inte bara var egna reflektioner utan även offentliga debatter. 

Vi lever i en tid då det är svårt att se tydligt. Vi är omgivna av mer fiktion än någonsin tidigare i historia eller förhistoria. All “fakta” kan ändras, alla anekdoter kan göra anspråk på oss som “sanning”. En fiktion omger oss kontinuerligt i synnerhet. Den som försöker dela upp oss. Från sanningen. Och från varandra. Att vi är separata. Människor från människor. Kvinnor från män. Människor från naturen. 

Men precis som vi lever i en tid av splittring och fragmentering, lever vi också i en tid av fördjupad rörelse. Mer än någonsin i historien är människor i rörelse; ofta flygandes, simmandes om det är nödvändigt, migrerande; över hela världen. Och det här är bara början. Svaret på det, som vi vet, har varit att stänga gränserna. Bygga murar. Stänga ute. Isolera. Vi lever i en världsordning som är tyrannisk, där likgiltighet är valutan och hopp är smuggelgods. Och en del av denna tyranni är inte bara kontrollen av platser, utan också av tiden. Den tid vi lever i undviker det nuvarande. Det koncentrerar sig på den senaste och närmaste framtiden. Jag har det inte det här. Jag ska köpa det här. 

Nu har jag köpt den, jag måste ha nästa… sak. Den djupa förflutna är utplånat. Framtiden utan konsekvens. 

Det finns många som säger att teater inte kan ändra något av detta. Men teatern kommer inte att försvinna. Eftersom teater är en plats, är jag frestad att säga en tillflykt. Där människor samlas och omedelbart bildar samhällen. Som vi alltid har gjort. Alla teatrar är måttet på de första mänskliga samhällena från 50 själar till 14 000. Från en nomadisk karavan till en tredjedel av antika Aten. 

Och eftersom teater bara existerar i nuet, utmanar den också detta katastrofala sätt att se på tid. Nutiden är alltid teaterns fokus. Dess mening är uppbyggd i en gemenskap mellan utövare och publik. Inte bara här, men nu. Utan utövarens handlingar skulle publiken inte kunna tro. Utan publikens tro skulle inte föreställningen vara fullständig. Vi skrattar på samma ställen. Vi blir rörda. Vi drar efter andan eller blir chockade till tystnad. Och i det ögonblicket genom teatern upptäcker vi den djupaste sanningen: att det vi trodde var den mest privata uppdelningen mellan oss, gränsen för vårt eget individuella medvetande, är också utan gränser. Det är något vi delar. 

Och vi kan inte bli stoppade. Varje kväll kommer vi att dyka upp igen. Varje natt kommer skådespelarna och publiken att återförenas. Och samma drama kommer att återskapas. För, som författaren John Berger säger, “Djupt inom teaterns karaktär är en känsla av rituell återvändo”, som är varför det alltid har varit konstformen för den fördrivna, som, på grund av denna demontering av vår värld är vad vi alla är. Överallt där det finns utövare och publik kommer historier att återskapas som inte kan berättas någon annanstans, oavsett om det är i operahus och teatrar i våra stora städer, eller om det är i lägren som skyddar migranter och flyktingar i norra Libyen och över hela världen. Vi kommer alltid att vara bundna, gemensamt, i denna omarbetning.  
 
Och om vi var i Epidauros kunde vi titta upp och se hur vi delar detta med ett större landskap. Att vi alltid är en del av naturen och vi inte kan fly den, precis som vi inte kan fly vår planet. Om vi ​​var i the Globe skulle vi se hur tydligt privata frågor ställs för oss alla. Och om vi skulle hålla den 40.000 år gamla cyrenaicanska flöjten, skulle vi förstå att det förflutna och nuet här är odelbart, och att kedjan av mänsklig gemenskap aldrig kan brytas av tyrannerna och demagogerna. 

Biografi

Simon McBurney, född i Cambridgeshire 1957, är en engelsk skådespelare, författare och scenregissör. Efter att ha studerat engelsk litteratur vid Cambridge University blev han snart uppmärksam på teater och inskriven att studera på l’École Internationale de Théâtre Jacques Lecoq i Paris. 

1983 var han medgrundare till Théâtre de Complicité i London och började genast använda den som en plattform för att lägga allt han hade lärt sig om drama i praktiken. Han gjorde det genom att regissera en uppsjö av kompaniets mest kända produktioner som: “Mnemonic” (1999), “The Elephant Vanishes” (2003), “En hunds hjärta” (2010) och “The Master and Margarita”). 

Utöver dessa regiframgångar både skrev och regisserade Simon McBurney “A Disappearing Number” 2007, en berättelse om samarbetet mellan en brittisk matematiker och en indisk forskare. Denna föreställning turnerade över världen. Dessutom hjälpte han att konceptualisera och styra Théâtre de Complicites produktion av “Shun-chin” 2009, en föreställning baserad på den japanska författaren Jun’ichiro Tanizakis verk. 

Det har sagts att Complicité-teatern är väldigt utformad utifrån bilden av Simon McBurneys teoretiska och akademiska förståelse av teater. Den är känd för sin särpräglade teaterstil som lägger stor vikt vid starka, kroppsliga, poetiska och surrealistiska bilder. Kompaniets verk turnerar och hyllas över hela världen. 

Hans ansträngningar har erkänts med många prestigefyllda utmärkelser; 1998 fick han Laurence Olivier Award för bästa koreografi för hans omarbetning av “Den kaukasiska kritcirkeln”; 1999 och 2007 fick han a Critics’ Circle Theatre Award för ‘Mnemonic’ och ‘A Disappearing Number’ respektive; och 2005 fick han en OBE (Officer of the Order of the British Empire). 

Utöver teater fortsätter Simon McBurney att arbeta som skådespelare och författare för både film och tv. 

Översättning från engelska: Maja Alasalmi