Världsdansbudskap från Lin Hwai-Min

I det ”Stora förordet” till Sångernas bok, en samling kinesisk lyrik från 900-talet till 600-talet före Kristus, står skrivet:

När våra känslor väcks tar de gestalt i ord.
Om orden inte är nog talar vi i suckar.
Om suckarna inte är nog sjunger vi orden.
Om sången inte är nog dansar vi orden, omedvetet,
med våra händer, med våra fötter.

Dansens uttryck är mäktigt.
Den talar till himmel och jord.
Den berättar om vår glädje, vår fruktan och våra begär.
Den berättar om det som är omöjligt att fånga och nå
– men den ger också kropp åt en människas känslor, ett folks egenart och innersta väsen.

Som många kulturer på vår jord dansar Taiwans ursprungsfolk i ring.
Våra förfäder trodde att ringen stängde de onda andarna ute.
Hand i hand i ringen ger vi den andra människan värme, rör oss tillsammans med henne, i gemenskap med alla.
Dansen för människor samman.

Och det är flyktpunkten som är dansens rum.
Rörelsen försvinner i samma ögonblick som den tar form.
Dansen existerar bara i detta förbiilande ögonblick.
Dansen är dyrbar – den är symbolen för livet självt.

I vår digitala tidsålder antar bilden av rörelsen miljontals skiftande former, fascinerande former.
Men de kan aldrig ersätta dansen, därför att bilden inte kan andas.
Att dansa är att hylla livet.
Stäng av din TV, stäng av din dator – kom, dansa!

Uttryck ditt jag med det gudomliga, storslagna instrument som är vår kropp.
Kom, dansa! Stig in i ringen av människor!
Grip det dyrbara, flyktiga ögonblicket – Kom! Hylla livet i dans! 

                                                                                Översättning från engelska Leif Janzon

 

Lin Hwai-Min, grundare och konstnärlig ledare Cloud Gate Dance Theatre of Taiwan

© LIU Chen-hsiang

© LIU Chen-hsiang

Världsteaterbudskap från Dario Fo

Världsteaterbudskapet 2013. Skrivet av Dario Fo, inläst av Björn Granath.

För länge sen levde maktens män ut sin intolerans mot den folkliga teatern commedia dell’arte genom att jaga bort dess skådespelare från Italien. Idag har skådespelare och teatersällskap svårt att hitta scener och publik – vilket förstås beror på den ekonomiska krisen. Så maktens män behöver inte bekymra sig om hur de ska trycka ner artister som arbetar med sarkasm och ironi, eftersom det varken finns någonstans att spela teater eller någon publik heller.

Men i renässansens Italien måste maktens män verkligen anstränga sig för att hålla teatern på mattan, eftersom den hade så stor publik. Vi vet att den stora utvandringen av commedia dell’arte-artister skedde under motreformationen, då alla teatrar fick lov att stänga – särskilt i Rom, där teaterkonsten anklagades för hädelse. 1697 beordrade påven Innocentius XII att Teatro Tordinona* skulle rivas, då de konservativa kretsarna inom borgerligheten och de ledande skikten inom prästerskapet tryckte på. Detta teaterhus hade enligt moralens väktare gett allra flest obscena föreställningar.

Under motreformationen ville också kardinal Carlo Borromeo rädda ”de små i Milano”, genom att dra en tydlig skiljelinje mellan konsten, den ädlaste formen av andlig uppfostran, och teatern, själva sinnebilden för världslighet och fåfänga. I ett brev till sina medarbetare uttrycker han sig ungefär såhär (jag citerar fritt ur minnet):

”Vi har gjort vårt yttersta i vår strävan att rensa bort ogräset: genom att bränna texter med hädiskt tal för att utrota dem från människors sinnen. Och dem som har spridit sådana texter i tryck har vi dragit inför domstol.

Men medan vi har sovit har Djävulen uppenbarligen varit ännu mer illistig. För det vi kan se tränger ju in i själen mycket djupare än det vi kan läsa i böcker! Det talade ordet, och gesten som beledsagar det, är ju ännu mer förödande för unga människor och flickor än döda ord på papper!

Därför är det av yttersta vikt att vi rensar våra städer på teatermakare, precis som vi gör med alla själar som vi vill bli av med.”

Den enda lösningen på vår kris ligger alltså i hoppet om att ett nytt stort drev organiseras mot oss, särskilt mot ungdomar som vill utbilda sig inom teaterkonsten. Alltså att vi får en ny skara landsflyktiga komedianter, för de skulle utan tvekan kunna dra oanad nytta av en sådan förvisning – genom att skapa nya former av scenkonst.

Dario Fo

 

 

 

 

 

 

Översättning Leif Janzon


*. Tɔr-di-nɔ´na