”Det kommer alltid finnas extra glasögon på en sådan kropp.”

Intervju med Jon R. Skulberg och Juli Apponen, upphovsmakare till Everything Remains
av Katinka Richter

Everything remains är ett verk skapat av Jon R. Skulberg och Juli Apponen som undersöker den trötta och svaga kroppen. Genom mail svarar duon på frågor om att jobba självbiografiskt och hur synen på kroppen har förändrats.

Hur kom ni på idén till Everything Remains?

Everything Remains kom som en naturlig fortsättning efter vår första föreställning Everything Ends With Flowers, som var ett platsspecifikt verk där vi undersökte den post-opererade kroppen som var i ett väldigt skört tillstånd, alltså Julis kropp. Så det var som en “readymade” redan då. Och vi visste från början att vi ville göra en trilogi. Det fortsatte hända väldigt mycket med Julis kropp vilket blev det direkta materialet till Everything Remains. Det är kroppens arkiv och minnen som används i koreografin. Så allting fanns där, det behövdes bara bearbetas till en föreställning.

Vad kan publiken vänta sig när de ser Everything Remains?

En avskalad och kanske minimalistisk men, på sitt sätt, intensiv föreställning som med sin långsamhet och enkelhet skapar sig sin egen tid och rum. Ett möte med en kropp och dens historia och en mänsklig erfarenhet, i all sin nakenhet, utsatthet men även styrka.

Vad i den trötta och svaga kroppen var det som fångade ert intresse?

Det är delvis vårt intresse allmänt som ligger bortom den virtuose och högpresterande kroppen, men också för att det var de verkliga förutsättningarna för oss. Vi var båda väldigt svaga och trötta när vi började vårt samarbete och Juli hade precis gått igenom två stor operationer och var helt konkret mycket svag. Kanske var det också därför det första verket hette Everything Ends With Flowers, som om vi började med slutet. Vi var båda ganska slut då och så hittade vi något väldigt starkt där i istället. Sedan blev Everything Remains som en fortsättning, om den kroppen som inte försvann ändå, utan fortsatte trots allt.

Hur tycker ni att synen på kroppen har förändrats? Och hur har den ändrats specifikt på scenen?

Just nu pågår det nog ganska mycket diskussioner om vilka kroppar och berättelser som får synas på våra scener och hur de framställs. Det behövs och det är något vi förhåller oss till när vi sätter en kropp på scenen som har ett komplicerat förhållande till omvärlden och blir ofta exotifierad. Det är en transkropp som ”ställs ut” och det kommer alltid finnas extra glasögon på en sådan kropp. Samtidigt som den på ett sätt tar och skapar sig sin plats i vårt medvetande, blick och scenrummets situation. I Everything Remains framställs kroppen nästan som en skulptural kropp och ställer frågor om vårt förhållande som betraktare till subjektet. Det ges mycket tid att titta på kroppen.

Hur var det att jobba utifrån självbiografiska minnen och erfarenheter?

Det är rätt lätt för oss, delvis känner vi varandra så väl och är väldigt överens om olika val vi tar, koreografiskt, dramaturgiskt och visuellt. Arbetet ligger där i hur något så personligt möter en stark konstnärlig form och vad det då blir tillsammans. Vi båda jobbar med det biografiska annars också så vi har det ganska klart för oss vad vi är ute efter. Viktigt är att man inte fastnar bara i något privat sfär med sitt personliga, att det personliga är vägen till något annat. Man ska kunna lägga ut sig och sitt material på golvet och låta det konstnärliga bearbetningen ta över. Processen med Everything Remains var nog precis så.

 

Everything remains visas på Teater Bråddgatan 34 tisdag 23 maj kl. 14:30-15:15, onsdag 24 maj kl. 21:00-21:45 samt torsdag 25 maj kl. 19:00-19:45.

Koncept, koreografi, rum och ljus: Jon R. Skulberg och Juli Apponen
Komponist: Lil Lacy
Dramaturg: Astrid Hansen Holm
Ljus: Juli/Jon och Addis Prag
Medverkande: Juli Apponen