“Det går nog aldrig att riktigt förstå om du inte upplevt det”

Intervju med Tomas Rajni från Osynliga teatern, en av regissörerna till Det levda baklänges
Text: Katinka Richter. Foto: Jonas EngDet levda baklänges är ett samarbete mellan Dramaten& och Osynliga Teatern. Med hjälp av Virtual Reality och det mänskliga mötet får publiken djupdyka och ta del av asylprocessen och en asylsökandes vardag i väntan på beslut. Tomas Rajnai har tillsammans med Jens Nilsen skrivit och regisserat föreställningen. I en mailkonversation berättar Tomas om att att sätta in sig i, vad han själv kallar, ett galet system.

Hur uppkom idén till Det levda baklänges?

Efter att ha läst Gläntas trilogi om migration och artikeln Det levda – bakvänt, översatt och fastslaget av Kristina Hultegård, som handlar just om den asylsökandes möte med migrationsverket. Jag minns hur vi under veckor satt och pratade om detta. Det var något som jag kände att alla borde känna till men ju fler vi pratade med folk i vår närhet så var det ingen som riktigt kände till hur själva intervjun gick till och att systemet är så galet. Vi började som vi alltid gör, med att intervjua människor. Vi började kartlägga rummet för att se ifall det verkligen kunde vara så som det beskrevs i artikeln. Vi intervjuade asylsökande, jurister, handläggare och tolkar. De olika berättelserna från rummet stämde överens med den ursprungliga artikeln och efter lång tid började vi även få ut protokoll från rummet som ordagrant beskrev dramaturgin. Idén kom tidigt att vi var så trötta på att höra OM asylsökandes berättelser och istället ville berätta en berättelse som handlade om att prata MED. Vi ville att publiken genom VR, som då var en ny teknik, skulle kunna få uppleva förhöret och flykten genom en annan persons ögon för att sedan möta personen du alldeles nyss upplevde världen genom.

Hur har arbetet gått till sedan dess?

Efter idén handlade det mycket om att samla in berättelser från de olika personerna som befinner sig i rummet. Av alla vi träffade så var Marwan den som i ett tidigt skede verkligen ville berätta sin historia. Men vid den tidpunkten hade han inte varit på sin intervju än. Så vi fortsatte leta efter människor som antingen hade fått avslag och levde gömda eller fått uppehållstillstånd. Arbetet har varit delat i två, den ena delen har handlat om intervjuerna, att samla in röster och beskrivningar. Den andra delen har varit att förstå sig på VR tekniken. Vilka kameror ska vi använda, vilka glasögon ska vi använda? Samtidigt befann sig tekniken i ett väldigt tidigt skede där alla hängde på samma forum och ställde samma fråga – Hur gör vi? När vi väl hade valt hur vi skulle filma och vilka glasögon publiken skulle använda började vi planera scenerna. Vi valde då att börja följa Marwans historia och att välja scener efter hans berättelse.

Hur och när fick ni kontakt med Marwan Arkawi? Hur förändrade det den ursprungliga idén?

Marwan kom vi i kontakt med via en volontär som arbetat på Kos och som var en av dem som mötte Marwan när han och hans farbror med familj steg av gummiflotten på Kos. Hon sa att om du någonsin kommer till Sverige så får du bo hos oss. När han väl kom till Sverige så bodde han hemma hos dem den första tiden och hon la ut en förfrågan i en grupp om att Marwan bodde hemma hos dem och att han sökte jobb. Jag berättade vad vi arbetade med och att jag inte hade ett jobb nu men att jag gärna gjorde en intervju och kunde betala för det till en början. Så började vi våra träffar. Hela idén blev nu mycket tydligare såklart, och vi valde att följa Marwans berättelse.

Varför har ni valt att använda er av Virtual reality?

Vi hade tidigt en idé om att försätta vår publik i någon annans kropp, men hur gör vi det? När vi började läsa om VR så förstod vi att det här kunde bli ännu mer verklighetsförflyttning, att verkligen känna på hur det är att sitta där i rummet. Det var viktigt för oss att verkligen skapa känslan av att befinna sig i någon annans kropp, att när du tittar ner så ser du en kropp som inte är din, händer och ben som är någon annan, och du har blivit den. Vi byggde en hjälm och fäste två specialkameror framför ögonen för att få perspektivet om att bli en annan person.

På er hemsida står det att ni vill lyfta nordisk migrationspolicy och vad det innebär på en personlig nivå, hur har ni arbetat med den kopplingen?

Det handlar om att inte prata OM utan prata MED. Det går nog aldrig att riktigt förstå om du inte upplevt det. Men vi ville så mycket som möjligt försöka komma nära den känslan. Att inte bara titta på utan titta tillsammans med en person som upplevt det. Själva rummet hos migrationsverket går att beskriva, det går att beskriva själva dramaturgin i rummet. Men jag tror att för att verkligen förstå måste du sitta där själv. Varje litet felsteg har katastrofala följder för den som blir utfrågad där inne. Det handlar verkligen om liv eller död. Efter att ha läst massor av protokoll började jag inse att jag inte själv skulle klara att få asyl här i landet. Varje litet minne, varje liten detalj måste stämma, och med den stressen och avhumanisering som sker i det rummet skulle jag garanterat sluta mig som en mussla och knappt öppna munnen. Så för oss var det viktigt att på något sätt förmedla en liten del av den känslan som uppstår där. Vi valde att gestalta det genom Marwan.

Hur tycker du att det har fungerat att lyfta ett sådant aktuellt och, på många sätt, svårt och tragiskt ämne? Vad har ni fått för reaktioner?

Jag känner att det hade kunnat gestaltas på så många olika sätt, men jag är så glad att Marwan har velat delta och dela med sig av detta med så många. Reaktionerna har varit väldigt starka, mycket tårar och kramar efteråt. Många har hört av sig direkt till Marwan och tackat honom med långa brev. Vi har varit tvungna att skapa vissa säkerhetsrutiner kring varje föreställning ifall Marwan skulle känna sig osäker i rummet för det har varit det viktigaste av allt, om Marwan inte känner sig trygg eller om han inte känner att han kan fortsätta så har vi varit extremt tydliga med att det är ok att bryta. Vi har klarat oss väldigt bra genom alla föreställningar. Vi har väldigt tät kontakt innan, under och sedan har det varit fantastiskt att ha en institution i ryggen ifall Marwan skulle behöva extra hjälp.

Hur har föreställningen förändrat ditt sätt att se på asylprocessen?

Den har nog inte förändrats så mycket, förutom att jag lärt känna många som blir så drabbade av alla missvisande redogörelser kring asylprocessen. Jag anser att asylprocessen har gått ifrån att handla om att öppna våra gränser för de som behöver det till att bli ett verktyg att stänga våra gränser ännu mer. Det är så tragiskt.

Varför ska biennalbesökarna komma och se Det levda baklänges?

Jag skulle vilja att besökarna såg Det levda för att se ett ljus i allt mörker. Jag tror det handlar väldigt mycket om att skapa ett riktigt och ärligt möte. Om vi kan åstadkomma det så tror jag att fler skulle våga tro på möjligheten att hjälpa. Det är väldigt lätt att stänga av känslor när du hör eller ser nyheter, men att möta någon, som sitter mitt emot dig och som från hjärtat berättar om sin situation så tror jag inte att någon skulle kunna säga nej till att hjälpa med vad den kan hjälpa till med.

Hur skulle du beskriva föreställningen med tre ord?

En 16 årig tjej i Oslo sa efter föreställningen, som kanske beskriver den bäst: Nu ska jag hem till mina föräldrar som just nu demonstrerar mot att några asylsökande ska börja i vår skola, jag ska hem till dem nu och säga; Var – inte – rädda.

 

Det levda baklänges spelas på Teater Bråddgatan 34 tisdag 23 maj kl. 13:00-14:15 och kl. 17:30-18:45, onsdag 24 maj kl. 12:00-13:15. 15:00-16:15 och kl 19:00-20:15 samt torsdag 25 maj kl. 14:00-15:15, kl. 17:00-18:15 och kl. 21:00-22:15.

Medverkande: Marwan Arkawi
samt Joanna Dahlgren, Nasreen Aljanabi Larsson, Jo Rideout
Manus: Marwan Arkawi, Tomas Rajnai, Jens Nielsen
Regi: Tomas Rajnai, Jens Nielsen
Scenografi och kostym: Annika Tosti (Praktikant från StDH)
Ljuddesign: Tomas Rajnai, Jens Nielsen
Grafisk form: Leon Martinsen, Christoffer Höring
Grade: Richard Ahlbäck, THE L_NE
Postproduktion: Johan Holm

Inspiration till föreställningen kommer från texten Det levda – bakvänt, översatt och fastslaget ur Glänta 1.14, april 2015, av Kristina Hultegård.