“Jag kan inte störta runt i kortbyxor med en boll medan världen brinner”

Intervju med Jan Coster och Michael Engberg, skådespelare i Den avvikande meningen

Text: Katinka Richter. Foto: Lina Ikse.Skådespelarna Jan Coster och Michael Engberg menar att Den avvikande meningen i många avseenden är en anti-föreställning. Det är helt enkelt inte en teater utan en föreläsning, med vissa musikinslag. Föreläsningen har fått stor medial uppmärksamhet och väckt många blandade känslor. Sverigedemokraterna har försökt stoppa föreläsningen i Regionfullmäktige, den har blivit varmt välkomnad av lärare och nu är den, oavsett föreläsning eller föreställning, utvald till Scenkonstbiennalen 2017.

Michael: När vi kom till skolor på turnen så var de allra flesta lärare jätteglada att vi var där.

Jan: Vi talar ju om saker som inte de kan tala om.

Michael: Det var ju det som SD gick på, att vi stod och ljög inför västsvenska skolungdomar. “Ni står ju och ljuger”. “Nej, det här är fakta”, säger vi. “Men det där ska inte en statligt stöd kulturinstitution hålla med”. “Varför inte då, vi har väl yttrandefrihet i Sverige?” “Ja det har vi, och den ska vi värna vid, men här går gränsen. Det här ska ni inte göra”.

Katinka: Tror ni att det har någon funktion att ni kommer från en teater och inte en organisation till exempel?

Jan: Självklart, vi kan ju alltid hävda att detta är konst. Eller hur? Den tanken finns ju, det är ju konst. Den konstnärliga friheten är stor så jag kan förstå SDs reaktioner också. De tycker inte att vi ska fara omkring och indoktrinera elever att SD är fascister.

Michael: …utifrån ett socialistiskt perspektiv.

Jan: Som du hör så är det väldigt tydligt, och det är det som är farligt, det är farligt att vara tydlig och folkbildande och upplysande.

Michael: Det som hände i den här diskussionen med regionfullmäktige var att alla andra partier försvarade oss.

Jan: Om man tänker på vad SDs opinionsläge är just nu och att moderaterna öppnar för att arbeta med SD i kulturfrågor. Vad händer om moderaterna och SD väljer att göra det i Västra Götalandsregionen? Då kommer inte vi få några pengar. Vi riskerar ju jobbet. Men det får det väl vara värt då, jag är 60 år, jag kan inte störta runt i kortbyxor med en boll medan världen brinner. Det känns väldigt angeläget att göra betydelsefulla saker som är relevanta för framtiden och vår unga publik. Sedan om eleverna hatar det är det en annan sak, det får de gärna göra.

Michael: Ja, det är bra att de hatar det, då får man ju en reaktion.

Katinka: Hur uppkom idén till Den avvikande meningen?

Michael: Jens Peter Karlsson som har regisserat och skrivit fick ett uppdrag av teatern att skriva en klassrumspjäs. Vilket han gjorde och kom med den till kollationeringen och vi läste den. Den var ganska rolig tyckte alla. Men både Janne och jag sa att den var väldigt lik Rösträtten som vi hade gjort tidigare. Men idén var att vi skulle vara två personer som skulle komma till klassen och utröna “det finns en fascist här” och så skulle vi försöka komma på vem det var. Det var väldigt mycket att de skulle få svara på frågor och enkäter som skulle in i datorer. Det var ett jävla pysslande men en rolig idé. Så gick alla och så samlades jag och Janne och Jens Peter och det första han sa var “jag har en annan idé, ska vi slänga den här pjäsen?”… Lite överraskande, det är ju inte så vanligt att man gör så.

Jan: Ja, “ni kan gå hem” sa han, så börjar jag skriva så får ni fem sidor till i morgon.”

Michael: Och det gjorde vi och fick lite text och så sa han “Nu går jag igen, jag är borta en timma och så får ni läsa det här och fundera över idén och så får vi se. Ni får göra som ni vill för det är ni som ska stå där”. Och vi svarade “Ja, vi är med på detta”. Vi utgår från det här citatet som Löfven gjorde efter valsegern; “Det sitter ett fascistiskt parti i Sveriges riksdag”. Det är själva början på hela grejen och sedan drar vi hela fascismens historia.

Jan: När han skrev den var det inte helt självklart på teatern att det skulle gå att genomföra detta, så därför faktagranskades den av någon professor på universitetet här, för att den inte skulle vara felaktig utan det skulle vara korrekt historiebeskrivning.

Katinka: Vad är det som gör det intressant att spela på skolor?

Jan: Vi pratar om barn och unga, vi pratar om de som är vår framtid, vi pratar om människor som inte har fördomar om vad teater är. Som inte har förutfattade meningar om vad de ska se, man kan experimentera hur mycket som helst, man kan göra Den avvikande meningen. Det hade aldrig gått att göra på en institutionsscen. Hela idén hade inte fungerat. Vi har en enormt mycket större frihet att både formmäsigt och innehållsmässigt utforska gränser.

Michael: Det är en helt annan förutsättning. De sitter ju en meter ifrån dig i ett klassrum, det går inte att gömma sig.

Jan: Man kan märka bland unga människor i skolans värld att det är helt annorlunda mot den värld som vi vanligtvis rör oss i, den intellektuella diskurs där finns det en konsensus kring saker och ting. Det finns inte i skolans värld, där är skiljelinjerna mycket mycket skarpare och mycket mer brännande. Konfrontationen finns liksom i väggarna på något sätt. Politiskt så skiljer det sig inte på höger och vänstersidan så mycket som på SD och jämställdhetssidan. Det är mycket skarpare och blir mycket mer laddat i klassrummet än det blir i en konsensus.

Katinka: Varför tycker ni att det är viktigt att ungdomar förstår och kan identifiera fascism?

Jan: För att då kan man välja.

Michael: Man kan säga nej. Sedan kan man säga ja också, och då får man göra det. Men jag tror att de får en större bredd att välja på.

Jan: Jag tycker att det är riktigt läskigt att vi har starka konservativa krafter över hela världen nu, som flörtar med de fascistiska, populistiska rörelserna i folkdjupen. Det är intressant att vara i den brännpunkten i en text för barn och unga.

Katinka: På vilket sätt har föreställningen ändrat ert sätt att se på fascismen?

Michael: Jag har fått en slags historisk båge. Jag läste ju också om fascism i skolan men av det här fick jag nog den historiska linjen.

Jan: Jag har fått mycket på fötterna rent personligt, för jag vet numera vad ideologierna kommer ifrån och springer ur. Det har ju stärkt mig att jag är ännu mer icke-fascist än tidigare. Jag tycker fascism är dumt. Det är dumheter. Det är väldigt inskränkt. Det handlar om att det ska finnas en nationalstat, det ska finnas vi och dom, det ska finnas tydliga gränser. Och vi lever ju i en global värld, fascismen är otroligt gammaldags, tillbakablickande, nostalgisk, kommer aldrig någonsin kunna, i ett längre perspektiv finnas. Men det kan vara en tillflykt för de som känner sig kränkta av en eller annan anledning, trampade på, inte sedda. Det riktigt sorgliga är ju att det inte finns någon annan politisk ideologi som har kunnat kanalisera all denna frustration. Det är komplext och väldigt intressant.

Katinka: Varför tycker ni att ska biennalbesökarna se föreställningen?

Jan: Jag är lite osäker på hur de ska tänka kring föreställningen.

Michael: Ja, jag är också lite kluven till det. Eftersom det finns den där konsensus grejen där.

Jan: Det är väldigt lätt att vara solidarisk på järntorget eller andra långgatan eller majorna. Eller i sofo i Stockholm. Där alla tycker likadant. Det är en väldig skillnad att befinna sig i skolor på mindre orter. Det är väsensskilt från att spela på Scenkonstbiennalen. För att förstå måste biennalbesökarna sätta sig in i det som vi har pratat om, själva idén och vad är konst och vad gör skolan. De kommer ju se det de ser, två medelålders män som berättar om fascismens historia.

Michael: Det intressanta för dem blir ju att vi visar hur långt vi har stuckit ut hakan helt enkelt.

Katinka: Hur skulle ni beskriva föreställningen med tre ord?

Jan: Klar, tydlig, rak.

Michael: Ja, det var ju bra, vad ska jag hitta på? Hak-utstickande, finns det ett sådant ord? Jag hittar på det nu. Provocerande och odramatisk. Faktafylld.

Den avvikande meningen spelar i Louis De Geer Konsert & Kongress, Hemerycksalen onsdag 24 maj kl. 17:30-18:25, torsdag 25 maj kl. 17:30-18:25 samt fredag 26 maj kl. 14:30-15:25.

Regi: Jens Peter Karlsson
Medverkande: Jan Coster och Michael Engberg