“Att jag avdramatiserar hjälper andra att avdramatisera”

Intervju med Helena Gezelius och Anders Friberg från Teater Tamauer
Text: Katinka Richter. Foto: Lina Ikse.Teater Tamauer har funnits sedan 1994 och regissören Anders Friberg och skådespelaren Helena Gezelius tillhör de fasta medlemmarna. Tillsammans med Åsa Gustafsson har de satt upp föreställningen Mens som bygger på en blandning av texter från serieantologin “Kvinnor ritar bara serier om mens” och skådespelarnas egna berättelser på temat.

Helena: Vi gav oss själva uppgifter, till exempel “skriv om ett mensminne”, och så utvecklades det till texter som skrevs ihop med varandra. När vi höll på med detta så började vi känna mer och mer “men hur är det egentligen med menscyklerna och hormonerna?”. Det blev svårare och svårare att förstå de där fyra veckorna, så då började vi googla på det och ringde en hormonexpert. Så för att förstå själva så började vi rita upp kurvorna, hur hormonerna går upp och ner. Sedan tänkte vi att om vi behöver det här för att förstå kanske vi kan göra det lika tydligt för publiken. Så började några bitar komma utav “det här måste vi fatta innan vi kan berätta det”.

Anders: Jag är väldigt nöjd med att formen påminner om det här med livet i sig… Att den estetiska formen är likt livet.

Helena: Hur tänker du då?

Anders: Jag tänker på att det inte är de enklaste vägarna, det är lite knöligt liksom.

Helena: Ja, det är lite knöligt. Och det är inte heller direkt självklart att “nu ska den här scenen följa på den här”. Man har ingen aning om vad som ska komma efter varandra…

Katinka: Varför tycker ni att det är viktigt att bryta tabun kring den menstruerande kroppen?

Anders: Det är en stor fråga, men om man ska se på ett allmängiltigt plan så tycker jag att det överhuvudtaget är tabu att ha en kropp. En favoritdel i pjäsen är när de pratar om “varför är det bara tjejer som har kroppar? Varför har inte killar det?” Jag tycker att det är väldigt intressant för det blir som att den som har en kropp förlorar. Det gäller liksom att inte ha någon kropp. Och då blir ju mens något så påtagligt.

Helena: Eftersom det är ett tag sedan vi gjorde den här föreställningen så landar det ju mer och mer i en själv också. Även om jag aldrig har skämts för att prata om att jag har mens så är det som att man nu har lärt sig att det är ännu mera okej. Att jag avdramatiserar hjälper andra att avdramatisera. Jag kunde känna att jag blev lite ledsen för att det var så mycket kunskap som jag inte hade fått med mig. Hade man fått veta det tidigare hade så mycket känns mer naturligt, man hade inte behövt gå runt med så mycket frågor… Män har ju också hormonscykler även om de ligger på flera veckor, en längre tidsintervall.

Anders: Man påverkas av kroppen hela tiden. Men så länge det hamnar i normen så är det okej, så fort det hamnar utanför normen eller i tabut så är det inte okej längre, det blir liksom en avvikelse. Det är ju det tabu är. Det bygger på att vi inte pratar om det.

Helena: Jag tycker att det finaste som jag har hört att någon har sagt är att det är en föreställning som är folkbildande. Så hade vi nog inte tänkt från början alls.

Katinka: Vad tror ni tabut beror på? Varför finns det från början?

Helena: Det är väl det här med manlighetsnormen. Den patriarkala normen i samhället. Det tror jag är en stor anledning.

Anders: Sedan har vi massa religiösa och filosofiska frågor i föreställningen.

Helena: Ja precis, att man är oren när man menstruerar och hela den biten. Men det kommer ju också från en struktur i samhället. Det är svårt att veta vad som är hönan och ägget, är det religionen eller är det samhället? Det vet man inte, men de har väl gått hand i hand och tryckt varandra framåt. Växelverkan.

Anders: Det är ju också en väldigt stor fråga…

Katinka: Tycker ni att föreställningen besvarar de här stora frågorna?

Anders: Den svarar kanske inte. Men den belyser frågorna på ett speciellt sätt. Genom att vi avväpnar det eller normaliserar det så besvaras ju frågorna. Det är inte frågor längre utan det är absurditeter som inte behöver svar. Det är absurt uppställt från början.

Katinka: Vad har ni fått för reaktioner på föreställningen? Är det någon skillnad beroende på vilken ålder ni spelar för?

Helena: Det är förstås skillnad att spela för en vuxenpublik och en ungdomspublik. Det kan kännas som en rockkonsert om man kör en fredagkväll för en vuxenpublik och sedan spela för kidzen och då pågår det en show i publiken också, de kollar ju in varandra. Och så när det är ett sådant här ämne, det är lite pinsamt.

Anders: Många blir ju också rörda för att menscykeln går ihop med livscykeln, man blir existentiellt berörd av det här. Man pratar om “när ska man äntligen få mens” och senare så tar det slut och då är det skittråkigt för det betyder att den tiden aldrig kommer tillbaka.

Katinka: I beskrivningen står det “hur skulle samhället se ut om även dessa män menstruerade?” Hur tror ni det skulle se ut?

Helena: Det finns en scen i föreställningen som berättar precis hur det skulle vara. Så det får man se om man kommer och tittar… Man kan säga att forskningen skulle i alla fall ha tagit rejält med fart om män hade haft mens.

Katinka: Men det är allt ni avslöjar just nu?

Anders: Jaaa, det går inte att sammanfatta det riktigt. Men mycket manlig solidaritet blir kring det här temat i alla fall. Det förenar alla män!

Katinka: Har ni själva insett eller lärt er något nytt om menstruation under arbetets gång? Vad har varit mest förvånande?

Anders: Alla svängningar i kurvan…

Helena: Ja, samma för mig, hela hormoncykeln och att det påverkar oss så mycket och är så biologiskt och kemiskt.

Anders: Det skapar ju också en väldigt bra existensiell bild av att man är både herre över sig själv och…

Helena: Jamen precis, man tror att man är så jäkla fri och bestämmer allting själv men man är så jävla påverkad av allt.

Katinka: Hur skulle ni beskriva föreställningen med tre ord?

Anders: Het, blodigt, torr. Det var de orden som kom direkt…

Katinka: Sa du torr? På vilket sätt då?

Anders: Informationen, sakligheten kanske… Jag tänkte inte på varför jag sa det, det blev mer som ett psykogiskt test…

Katinka: Ja, det lät ju bra tillsammans på något sätt.

Helena: Ja, vi kör på det!

 

Mens spelar på Teater Bråddgatan 34 fredag 26 maj kl. 18:00-19:05 och kl. 21:00-22:05, lördag 27 maj kl. 17:00-18:05 och kl. 20:00-21:05 samt söndag 28 maj kl. 13:00-14:05.

Av: Anders Friberg, Helena Gezelius och Åsa Gustafsson
Originaltexter: Anders Friberg, Frida Ulvegren*, Helena Gezelius, Lisa Rydberg*, Lotta Sjöberg*, Sara Olausson* och Åsa Gustafsson
Regi: Anders Friberg
Scenografi och kostym: Heidi Saikkonen
Ljus: Ida Gustafsson
Musik: Lotta Wenglén
Låttexter: Åsa Gustafsson och Helena Gezelius
Röst: Jan Ericson och Ida Gustafsson
Snickeri: Staffan Lissbrant
Producent: Gustav Åvik
Medverkande: Åsa Gustafsson och Helena Gezelius

*från antologin Kvinnor ritar bara serier om mens