Blackboxens definition är att den ska vara flexibel, ofta svartmålad samt omöblerad. Där ska nya publikkontrakt kunna skapas beroende på produktion. Trots detta är det vanligt förekommande att teatrarna bygger fast stora gradänger på blackboxens yta. I andra fall är det så kostsamt att skapa alternativa publikplatser att ett sådant konstnärligt val äter upp hela den scenografiska budgeten.
Hur kommer det sig att blackboxen förvandlats till en tittskåpsteater? Vilken relation har det till biljettintäkterna och repertoarteatern? Hur påverkar det här de konstnärliga teamens fantasi samt mötet med publiken? Ett samtal med företrädare från berörda parter.
