”Ett musikdramatiskt inlägg i samhällsdebatten”

Intervju med Amanda Flodin och Karl Peter Eriksson, medlemmar i Man Must Sing
av Katinka Richter

När Amanda Flodin och Karl Peter Eriksson startade vokaltrion Man Must Sing tillsammans med Nina Ewald så insåg de snart att det inte fanns några operor med tre sångare, en liten orkester och nutidsanknytning och bestämde sig därför för att beställa en opera. Nu har Akvarium blivit utvald till Scenkonstbiennalen 2017.

Amanda: Vi är extremt glada över att ha kommit med i biennalen, det är jättestort! Det är helt fantastiskt. Jag har sagt nej till alla andra jobb för att vara mammaledig men det här kan jag bara inte missa.

När jag frågor hur gruppen kom till så berättar de att de alla hade jobbat ihop i olika konstellationer tidigare.

Karl Peter: Nina är sopran, du är mezzo och jag är baryton, då skulle man kunna tänka sig att ha en tenor med också så får man en fullständig kvartett.

Amanda: Hela konceptet har att göra med att vi alla tre har ganska liknande ideal hur vi vill att det ska vara på scen och när vi sjunger. Så det var därför vi aldrig hittade någon tenor. Vi är så “picky”, så noga att det ska vara på ett visst sätt och det får inte bara vara tråkigt och vanligt och klassiskt utan det måste ha något speciellt, en liten edge, och vi tre har samma tänk, vill samma saker.

Karl Peter: Vi började direkt i våra konsertprogram att varva musiken med texter och då med lyrik. Texten har alltid varit väldigt viktig. Det tog vi med in i Akvarium också, texten måste vara det bärande, det centrala. Sedan får det gärna låta fint också. Men musiken ska alltid lyfta texten. Det ska inte vara en fin melodi och någon text man glömt sedan.

Amanda: Mycket opera sjungs ju på andra språk än svenska men vi ville gärna sjunga på svenska. Vi vill ha det direkta tilltalet. Det var så kul också att kunna beställa en opera och få en text av en person som lever i vårt samhälle idag. Vi tyckte att det var viktigt att få något som handlade om här och nu, om nutidsmänniskan.

Katinka: Är det kopplat till ert ideal eller tänk?

Amanda: Absolut, det har att göra med att vi tänker att musik kan inte bara vara underhållning eller något vackert. Det kan ju vara ett element men om det bara är det så tror jag att det blir lite för platt. Det måste ha ett angeläget budskap. Om det är angeläget för oss så kan publiken relatera till det. Det är häftigt att kunna ha med sig operan som konstform och uttrycka något jätteviktigt. Sedan tycker vi att det är viktigt med kontakten med publiken. Vi brukar säga att vi har ett intimt format. Vi brukar spela nära så man ser ansiktsuttrycken.

Katinka: Hur kom ni på idén till Akvarium?

Karl Peter: Vi hade ett stort spektra och ville berätta om massor med saker, men vi lyckades koka ner det till tre karaktärer som vi ville berätta om. Den missförstådde, den lyckade och den utsatte.

Amanda: Vi tänkte lite på hemlöshet, och på det här med sociala medier att man ska vara den perfekta utåt.

Karl Peter: Vi tänkte mycket på polariseringen i samhället också, och faktaresistens.

Amanda: Vi pratade också mycket om hur kvinnor framställs på operascenen också, och när vi sa det till tonsättaren Roger så sa han att jag vill absolut inte ha några kvinnliga offer till librettisten Naima. Och då kom hon att tänka på en artikel som handlade om när man kom och sökte hjälp på psykakuten för att man hade självmordstankar. Då fick man en lista. Vi har läst igenom den här listan, där står typ “gå och köp godis, gå en promenad, baka en kaka”.

Amanda: Det var en artikel om den listan som Naima hittade där personen som hade skrivit artikeln hade brutit ihop när hon kom till nummer 137 som var “skaffa ett akvarium”.

Amanda: I slutändan var det vår librettist, Naima, som kokade ner hela vårt samhälle till ett libretto.

Katinka: Vad hoppas ni uppnå genom att ta upp de här ämnena?

Karl Peter: Precis det där när folk börjar reflektera över sig själva och omvärlden som folk faktiskt gjorde när de såg Akvarium. Om jag ska tänka stort så är det också att kunna göra operakonsten till något som faktiskt gör någonting. Som är en röst i samhällsdebatten på riktigt… Vad var det nu igen vi sa?

Bägge i kör: Ett musikdramatiskt inlägg i samhällsdebatten.

Karl Peter: Det är det vi vill att våra operor ska vara överlag.

Amanda: Ja, precis, väcka tankar. Man kan ju aldrig aldrig kontrollera vad publiken tänker men att i alla fall sträva efter att väcka tankar och funderingar.

Katinka: I beskrivningen till föreställningen står det att ni är en normkreativ grupp, kan ni förklara på vilket sätt?

Amanda: Det finns mycket normkritiskt, men vi läste någonstans om ordet normkreativt. Jag tycker att det är ett mycket bättre sätt att säga det på. Det finns så extremt mycket normer i samhället överallt hela tiden och jag tänker att man kanske inte måste bryta dem men man måste vara medveten om dem. Och man kan använda de på ett kreativt sätt.

Karl Peter: Normerna finns på så många olika plan, även i det stora vad opera ska vara, men också arbetsmiljömässigt och i processer.

Amanda: Jag tänker att det viktiga är just att man reflekterar över alla de här frågorna för det är extremt lätt att bara falla in i de här normerna. Normkritik blir ju något negativt, men normkreativt blir mer positivt. Hur kan vi hitta bra nya sätt och medvetandegöra andra och oss själva?

Katinka: Hur skulle ni beskriva föreställningen med tre ord?

Amanda: Skaffa ett akvarium

Karl Peter: Ja just det, vår cellist skaffade faktiskt ett akvarium efter det här jobbet…

Efter hjälp från Amandas man Calle så kommer de först fram till “identifikation, träffande och skratt” men börjar snart diskutera träffande, kanske är “svidande” bättre?

Karl Peter: Jag blir ju tokig på sådant här, jag vill ju ha samma ordklass på alltihop, annars blir det kaos i mitt huvud… Ordet, skrattet, identifikationen kanske? I bestämd form? Eller? Då får man inte med det svidande… Svedan, skrattet och ordet. Eller? Förstår man? Svärtan, skrattet och ordet!

 

Akvarium spelas i Hörsalen fredag 26 maj kl. 18:00-19:00 och lördag 27 maj kl. 17:00-18:00

Musik: Roger Assar Johansson
Libretto: Naima Chahboun
Regi: Gunilla Johansson
Scenografi och kostym: Martin Eriksson
Ljusdesign: Christofer W Fogelberg
Mask: Josefin Ekerås
Medverkande: Nina Ewald, Amanda Flodin, Karl Peter Eriksson, Anders Jonhäll (flöjt), David Gammelgård (cello), Marianne Rönkkönen (piano)