“Det personliga är politiskt och ett enkelt jävla skavsår”

Intervju med Stina Nyberg, koreograf för Shapes of States
Av Katinka Richter. Foto José Figueroa.

I Shapes of States undersöker koreografen Stina Nyberg den fysiska kroppen genom historieskrivningen, ideal, normer och biomekanik. Genom mail svarar hon på frågor om det politiska med kroppen, om valet att syntolka föreställningen och förhoppningar inför biennalen.

Hur uppkom idén till Shapes of States?

Många av idéerna bakom Shapes of States uppstod under samarbetet med Sandra Lolax och Rosalind Golderg, där vi tillsammans bl.a. läste Karin Johannissons ”Kroppens tunna skal”. Medan vi i vårt samarbete gick vidare i en undersökning av kroppens underbara futtighet och skröplighet, så tog jag vidare några av de idéer som snarare handlade om metaforen om samhällskroppen. Jag hade också läst delar av Andrew Hewitts ”Social Chorography” där han bl.a. pratar om hur danser inte bara speglar samtidens politik, utan även är del av att repetera (rehearse) den, och tillbringat en del tid med koreografer i forna Jugoslavien, där vi pratade en hel del om ideologi och rörelse. Dessutom hade jag länge sneglat på YouTube-videos av Meyerholds biomekanik och fascinerades av dess stiliserade formspråk. Hur politiskt formulerade kroppsrörelser kan se så otroligt skojiga och nästan löjeväckande ut när de rycks ur sin historiska kontext. Och sen till råga på allt läste jag Bojana Kunst ”Artist at Work” där hon knöt bl.a. biomekaniken till ideologier om arbete och effektivitet, och Taylorismen i USA. Tillslut började jag knyta samman alla dessa kopplingar med varandra och började skapa olika stiliserade danser, göra en workshop med Tom Fjordefalk i biomekanik, utöva lite Qi Gong i kombination med att berätta om de olika historier jag läst in mig på, och tillslut hade jag ett helt kollage av bakgrundsmaterial att börja med. Och då bjöd jag in Sandra Lolax, Sindri Runudde och Andrea Svensson att samarbeta med mig för att göra en föreställning utifrån dessa intressen.

Varför har ni valt att syntolka föreställningen? Hur kom ni på att ni skulle göra det?

En av anledningarna är en kärlek till bokstavliga översättningar, både från musik till rörelse men även från ett abstrakt rörelsespråk till konkret historieberättande. Biomekaniken utgör i sitt formspråk ett exempel på nästan pantomim-liknande översättningar mellan ”innehåll” och ”form”, och jag ville dra dessa konkreta historier ännu längre.

Det är också ett sätt att sceniskt hantera ett intresse av såväl det talade ordets förmåga att förmedla information på ett direkt sätt, och dansens förmåga att förmedla andra saker; affekt, relation, känsla – alla dessa mer svårdefinierade kunskaper och upplevelser. Att jobba med syntolkning var ett sätt att ha båda dessa uttryck närvarande samtidigt, men i formen av två separata och simultana föreställningar istället för att den ena ska illustrera eller rättfärdiga den andra. Det funkar nästan som en separat dansföreställning och ljudföreställning.

Det är förstås även ett sätt att tillgängliggöra dans för en publik som inte tidigare kunnat ta del av så mycket dans, och att synliggöra hur dansen och samhället alltid otillgängliggör sig för vissa kroppar och kapaciteter.

På vilket sätt tycker du att kroppen är politisk?

På vilket sätt är den inte politisk? Vad vi gör, hur vi ser ut, vad vi är kapabla till, vad en god kropp förväntas göra och kunna, vad en felplacerad kropp ställer till med, vem som får ha på sig vad, vid vilka tillfällen och vilka som bestämmer detta, stigmatisering av den sjuka kroppen, läkemedelspolitik, hälsoregimer och ätstörningar, särskoleelevers möjlighet till fortsatta studier, trottoarkanter, sexualitet, skönhetsoperationer, könsbekräftande behandling, de rika sjukdomarna ovanför midjan och de fattiga under midjan, omklädningsrum, fillerfeminism, kroppsbehåring, anabola steroider och potenshets, duktiga dansare och den där dansaren som är ”speciell”, fettförakt och fettaktivism, förkylning, den slumpmässiga gränsdragningen mellan sjukt och friskt, Storken och IVF, det personliga är politiskt och ett enkelt jävla skavsår. På riktigt.

Vad är det mest förvånande du har upptäckt när ni har “spårat kroppens politiska historieskrivning”?

Det som förvånar mest är kanske hur jag ofta tror att de normer jag lever efter idag har funnits jämt och hur en med hjälp av andra inser att ens idéer om vad som utgör en god eller frisk kropp är så historiskt förankrade. I många fall inser jag inte ens att det här är en värdering jag har förrän jag läser något om detta, eller träffar någon som får mig att inse mina osynliga värderingar. Och hur dessa värderingar kring den biologiska kroppen följer olika samtida politiska värderingar. Vilka värdeord är det vi tränar för att bli idag? Starka? Flexibla? Rakryggade? Accepterande?

Varför ska biennalbesökarna komma och se Shapes of States?

För att det är en av de få dansföreställningar som ges på biennalen, som fortfarande mest verkar inrikta sig på teatervärlden. Koreografiscenen i Sverige har en lång historia och håller på med väldigt spännande grejer just nu.

Dessutom är det en rätt absurd blandning av stiliserat våld, en fantastisk scenografi signerad Tove Edlund Dreiman, en saga om döden, en mjuk människomaskin och personliga reflektioner. Jag vill verkligen att folk ska komma och berätta för mig vad den gör med er.

Vad ser du själv mest fram emot under biennalen?

Att få dansa med mina vänner igen, att se föreställningen Everything remains av Juli/Jon, att se teaterföreställningar jag inte vet något om, att vara naken på hotellrummet och få sjunga karaoke.

Shapes of states spelas i Flygeln onsdag 24 maj kl. 19:00-20:15 samt torsdag 25 maj kl. 13:00-14:15 och kl. 19:00-20:15.

Koreografi: Stina Nyberg
Scenografi: Tove Edlund Dreiman
Kostym: Tove Edlund Dreiman och Sandra Leandersson
Ljusdesign: Josefin Hinders
Dramaturgiskt stöd: Manon Santkin
Producent: Sara Bergsmark / MDT
Dans och syntolkning: Sandra Lolax, Sindri Runudde, Andrea Svensson och Stina Nyberg