Den internationella dansdagen i Stockholm

cykla_press_2

“Cykla bak å fram” Foto: Martin Skoog

 

Den 29 april varje år firas den internationella dansdagen runt om i hela världen. Dagen uppmärksammar det unika i danskonsten och dess universella roll för människor i alla delar av världen. Årets budskap är skrivet av den franske dansaren och koreografen Mourad Merzouki och finns att läsa och titta på här.

Den 29 april uppmärksammas dagen på flera platser i bla. Stockholms stad och län. För fjärde året i rad sammanställer DIS/Dans i Stockholm allt som händer. Bland mycket annat kommer man kunna se utdrag ur föreställningen “Cykla bak å fram” av koreografen Ingrid Olterman utanför Tensta Konsthall, i Hägersten kommer Johanssons Pelargoner att ge föreställningen “Post wedding depression” och i Husby kommer Claire Parsons spela “Marmelad”.

Se hela programmet här.

Världsdansbudskapet 2014

Den 29 april varje år firas världsdansdagen runt om i hela världen. Dagen uppmärksammar det unika i danskonsten och dess universella roll för människor i alla delar av världen.

Årets världsdansbudskap är skrivet av den franske dansaren och koreografen Mourad Merzouki.

Alla konstnärer känner stolthet över sin konst.

Alla konstnärer är ständigt beredda att försvara sin konst, den som har förvandlat deras liv – i det som sökts och förlorats, i det som konstnären så hett vill förmedla: ekot av en röst, ett ord uppsnappat på en boksida, tolkningen av en text som konstnären vill skänka mänskligheten. Eller i musiken, utan vilken världsalltet upphör att tala till oss; rörelsen, som öppnar nådens portar. 

Jag känner inte bara dansarens och koreografens stolthet över dansen, utan också en djup tacksamhet mot den. Dansen blev min lycka i livet. Den blev mitt etiska rättesnöre, tack vare det upphöjda i sin  disciplin. Det är tack vare dansen jag varje dag förmår upptäcka världen på nytt.

Den är en större del av mig än något annat, därför att den varje ger mig dagligen uppmuntran genom den energi och generositet som är dess unika särdrag. Poesin i dansen får mig att förtrösta.

Vågar jag säga att jag aldrig skulle ha funnits till utan dansen? Utan den förmåga att uttrycka mitt jag som den har erbjudit mig? Utan det självförtroende som jag har funnit genom den,  och som har höjt mig över all oro i världen, räddat mig från att gå under?

Tack vare dansen har jag fått ta del av all denna världens skönhet och mångfald, blivit en medborgare, en medborgare av egen sort: en som uppfunnit dess koder på nytt. Och det tack vare alla möten med mina medmänniskor, där jag förblivit trogen värdena i hiphopkulturen, som omformar negativ energi till positiv styrka.

Dansen är varje dag en källa till stolthet för mig. Men en stolthet fylld av farhågor. Omkring mig ser jag en brist på fasta hållpunkter, en oförmåga att drömma om ett liv, som präglar många unga från av enkelt ursprung vilka växer upp frustrerade och överspända.  Jag är en av dem, vi är alla en av dem. Jag vill – kanske mer än andra, på grund av mina egna erfarenheter – hjälpa dem att skapa sig ett nytt liv.

För blir inte samhället rikare när den enskilda människans själ berikas? 

Kulturen förmår föra människor samman, mer än allt som sägs och skrivs. Var modig, ta risker, trots alla hinder och allt hat, som du säkerligen kommer att möta – skönheten i vår värld kommer alltid att bo i dig. Som dansen i mig, med sin unika kraft att utplåna sociala skillnader, som beror på vår bakgrund; sin kraft att bara ställa fram en kropp i rörelse, med dess ytterligt enkla mänskliga dimension: att reducera människan till sitt enklaste uttryck, såväl unikt som gemensamt.

Till sist vill jag låna några ord av René Char, vilka varje dag påminner mig om att ingen människa har lov att stänga in oss i en färdigskriven roll: ”Grip din chans, fånga lyckan, anta utmaningen.”

Så: försök och försök, gör misstag, börja om på nytt – men framför allt: dansa, sluta aldrig dansa!

– Mourad Merzouki

Översättning från franska Leif Janzon

Världsdansbudskap från Lin Hwai-Min

I det “Stora förordet” till Sångernas bok, en samling kinesisk lyrik från 900-talet till 600-talet före Kristus, står skrivet:

När våra känslor väcks tar de gestalt i ord.
Om orden inte är nog talar vi i suckar.
Om suckarna inte är nog sjunger vi orden.
Om sången inte är nog dansar vi orden, omedvetet,
med våra händer, med våra fötter.

Dansens uttryck är mäktigt.
Den talar till himmel och jord.
Den berättar om vår glädje, vår fruktan och våra begär.
Den berättar om det som är omöjligt att fånga och nå
– men den ger också kropp åt en människas känslor, ett folks egenart och innersta väsen.

Som många kulturer på vår jord dansar Taiwans ursprungsfolk i ring.
Våra förfäder trodde att ringen stängde de onda andarna ute.
Hand i hand i ringen ger vi den andra människan värme, rör oss tillsammans med henne, i gemenskap med alla.
Dansen för människor samman.

Och det är flyktpunkten som är dansens rum.
Rörelsen försvinner i samma ögonblick som den tar form.
Dansen existerar bara i detta förbiilande ögonblick.
Dansen är dyrbar – den är symbolen för livet självt.

I vår digitala tidsålder antar bilden av rörelsen miljontals skiftande former, fascinerande former.
Men de kan aldrig ersätta dansen, därför att bilden inte kan andas.
Att dansa är att hylla livet.
Stäng av din TV, stäng av din dator – kom, dansa!

Uttryck ditt jag med det gudomliga, storslagna instrument som är vår kropp.
Kom, dansa! Stig in i ringen av människor!
Grip det dyrbara, flyktiga ögonblicket – Kom! Hylla livet i dans! 

                                                                                Översättning från engelska Leif Janzon

 

Lin Hwai-Min, grundare och konstnärlig ledare Cloud Gate Dance Theatre of Taiwan

© LIU Chen-hsiang

© LIU Chen-hsiang