Kategori: ITI

Foto: Agnete Brun

Den 27 mars firas världsteaterdagen runt om i hela världen och varje år ger International Theatre Institute (ITI) ett uppdrag till en konstnär att skriva ett världsteaterbudskap. 2024 har den norska dramatikern och författaren Jon Fosse valts ut att dela sitt budskap. Våra kollegor på det finska ITI-centret TINFO har i år översatt budskapet från originalspråket norska till både svenska och finska.

Budskap för världsteaterdagen 2024

Konst är fred

Varje enskild människa är unik, och samtidigt lik alla andra människor. Det unika är det yttre som kan ses, självfallet, men det finns också något inuti varje enskild människa som tillhör enbart denna människa. Vi kan kalla det själ, eller ande – eller så behöver vi inte sätta ord på det, utan bara låta det finnas där.

Men samtidigt som vi är olika är vi också lika. Människor från alla delar av världen är i grunden lika, oavsett vilket språk vi talar, vilken hudfärg vi har, oavsett vilken hårfärg vi har.

Det är kanske något av en paradox, att vi samtidigt är helt lika och olika. Och kanske människan är paradoxal i sin spänning mellan kropp och själ, mellan det mest jordnära och immanenta och det som överskrider de materiella, jordiska begränsningarna.

Men konsten, den goda konsten, kan på sitt förunderliga sätt kombinera det helt unika och det universella, ja den kan få det unika, det främmande kan man säga, att bli universellt förstått. Den bryter ner gränser mellan språk, kontinenter, länder. Den sammanför inte bara det som kännetecknar varje enskild person, utan också, i en annan mening, det som kännetecknar grupper av människor, till exempel nationer.

Och konsten gör det inte genom att göra allt likadant, tvärtemot, den gör det genom att synliggöra det som skiljer oss, det främmande. I all god konst är det just det främmande, det som man inte helt förstår och ändå på något sätt skönjer, det gåtfulla kunde man kanske kalla det, som fascinerar, ja som skapar den transcendens, det överskridande som all konst måste innehålla och leda oss till.

Och jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att förena motsatser på. Det här är motsatsen till de våldsamma konflikter som vi så ofta ser sig utspela i världen, som förstör det främmande, det unikt annorlunda, ofta med hjälp av bestialiska teknologiska innovationer. Det finns terrorism. Det finns krig. För människan har också en djurisk sida, en sida som drivs av instinkt, där den andre, det främmande, inte upplevs som något fascinerande gåtfullt men i stället som ett hot mot den egna existensen. Och då försvinner det unika, det som skiljer oss och ändå är universellt begripligt, och blir till en kollektiv likformighet där det som är annorlunda måste utplånas. Det som utåt sett skiljer sig, till exempel en religion eller politisk ideologi, blir något som måste bekämpas och tillintetgöras.

Krig är en kamp mot det innersta i människan, det unika. Och det är en kamp mot all konst, mot konstens innersta väsen.

Jag har valt att tala om konst i allmänhet, inte om teaterkonst i synnerhet, eftersom all god konst, återigen innerst inne, handlar om samma sak, om att få det helt unika, det helt säregna, att bli universellt. Den kombinerar det unika och det universella i sitt konstnärliga uttryck. Inte genom att fjärma det unika, men genom att framhäva det, genom att låta det främmande framträda tydligt.

Det är så enkelt som att krig och konst är varandras motsatser, på samma sätt som krig och fred är varandras motsatser. Konst är fred.

Jon Fosse

Jon Fosse (1959) är en norsk dramatiker och författare. Han är känd för sin omfattande produktion som inkluderar pjäser, romaner, diktsamlingar, essäer, barnböcker och översättningar. Hans stil kännetecknas av minimalism och känslomässigt djup, vilket gör honom till en av de mest uppsatta dramatikerna i världen. År 2023 tilldelades Fosse Nobelpriset i litteratur för hans pjäser och hans prosa som ger röst åt det osägbara. Fosses verk har översatts till över femtio språk och de har satts upp på över tusen scener världen över. Hans minimalistiska och introspektiva pjäser, som ofta gränsar till lyrik, prosa och poesi, fortsätter den dramatiska tradition som etablerades av Henrik Ibsen på 1800-talet. Fosses arbeten har förknippats med postdramatisk teater, men hans romaner har beskrivits som postmodernistiska och avantgardistiska på grund av deras minimalism, lyrism och okonventionella användning av syntax.

Jon Fosse utforskar det mänskliga tillståndet och behandlar teman som osäkerhet, ångest, kärlek och förlust. Med sin säregna stil och djupgående studie av vardagliga situationer har han etablerat sig som en viktig person inom samtida litteratur och teater.

Budskap för världsteaterdagen svenska
Budskap för världsteaterdagen finska
Budskap för världsteaterdagen norska (originalspråk)

Den 27 mars varje år firas världsteaterdagen runt om i hela världen. Dagen uppmärksammar det unika i teaterkonsten och dess universella roll för människor i alla delar av världen. Varje år ger International Theatre Institute (ITI) ett uppdrag till en konstnär att skriva ett världsteaterbudskap. 2022 har Peter Sellars, USA, valts ut att dela sitt budskap.

Värdteaterbudskapet 2022

“Dear Friends,

As the world hangs by the hour and by the minute on a daily drip feed of news reportage, may I invite all of us, as creators, to enter our proper scope and sphere and perspective of epic time, epic change, epic awareness, epic reflection, and epic vision?  We are living in an epic period in human history and the deep and consequential changes we are experiencing in human beings’ relations to themselves, to each other, and to nonhuman worlds are nearly beyond our abilities to grasp, to articulate, to speak of, and to express.

We are not living in the 24-hour news cycle, we are living at the edge of time. Newspapers and media are completely unequipped and unable to deal with what we are experiencing.

Where is the language, what are the moves, and what are the images that might allow us to comprehend the deep shifts and ruptures that we are experiencing? And how can we convey the content of our lives right now not as reportage but experience? 

Theater is the artform of experience.

In a world overwhelmed by vast press campaigns, simulated experiences, ghastly prognostications, how can we reach beyond the endless repeating of numbers to experience the sanctity and infinity of a single life, a single ecosystem, a friendship, or the quality of light in a strange sky? Two years of COVID-19 have dimmed people’s senses, narrowed people’s lives, broken connections, and put us at a strange ground zero of human habitation.

What seeds need to be planted and replanted in these years, and what are the overgrown, invasive species that need to be fully and finally removed? So many people are on edge. So much violence is flaring, irrationally or unexpectedly. So many established systems have been revealed as structures of ongoing cruelty. 

Where are our ceremonies of remembrance? What do we need to remember? What are the rituals that allow us at last to reimagine and begin to rehearse steps that we have never taken before?

The theater of epic vision, purpose, recovery, repair, and care needs new rituals. We don’t need to be entertained. We need to gather. We need to share space, and we need to cultivate shared space. We need protected spaces of deep listening and equality.

Theater is the creation on earth of the space of equality between humans, gods, plants, animals, raindrops, tears, and regeneration. The space of equality and deep listening is illuminated by hidden beauty, kept alive in a deep interaction of danger, equanimity, wisdom, action, and patience. 

In The Flower Ornament Sutra, Buddha lists ten kinds of great patience in human life. One of the most powerful is called Patience in Perceiving All as Mirages. Theater has always presented the life of this world as resembling a mirage, enabling us to see through human illusion, delusion, blindness, and denial with liberating clarity and force.

We are so certain of what we are looking at and the way we are looking at it that we are unable to see and feel alternative realities, new possibilities, different approaches, invisible relationships, and timeless connections.

This is a time for deep refreshment of our minds, of our senses, of our imaginations, of our histories, and of our futures. This work cannot be done by isolated people working alone. This is work that we need to do together. Theater is the invitation to do this work together.

Thank you deeply for your work.”

Peter Sellars

Läs mer om Peter Sellars