För att fira International Theatre Institutes 70-årsjubileum och understryka den interkulturella och internationella aspekten av dans har ITI:s styrelse valt fem budskapsförfattare – en från var och en av UNESCOS fem regioner: Afrika, Syd- och Nordamerika, Arabländerna, Asien och Stillahavsområdet och Europa.
Salia Sanou, dansare, koreograf
Burkina Faso
Dans, eller en känsla av framtid
Hur ska jag kunna uttrycka detta budskap direkt till mänskligheten utan att tänka på alla dessa migranters kroppar, tvingade till exodus och exil runtom i världen?
Som koreograf och dansare har jag varit på alla kontinenter för att arbeta och utbyta värdefulla erfarenheter med andra. Kan jag då vända blicken från kaoset som skakar världen, särskilt gällande migration? Nej. Jag ser på det och ser mörker och brutalitet, men också tillfällen att ta i akt; tillfällen dansen har gett mig, och som gett mig en plats i denna epok.
Migrationsfrågan kokar ner till, bortsett från sina politiska förbindelser, frågan om självbilden reflekterad på en annan. En bild som matats av en dränerande fantasi om en fördomsfull, nedlåtande, stereotyp idé om utlandet, det vill säga en påträngande kropp i den sociala väven.
Till syvende och sist, oavsett om vi vill eller ej, oavsett om vi erkänner det eller ej, delar vi alla, oavsett hudfärg, oavsett ursprung, oavsett hemmahörighet, en gemensam grund: mänsklighet. Det är den paradigmen som vägleder och ger näring till min kreativa process.
I mitt arbete som koreograf är frågan om gränser, territorier, kulturer och beviset på mänskligt liv, alltid närvarande och till och med återkommande på ett bestämt eller diffust sätt. Den är ständig eftersom jag bibehåller nyfikenheten på tiden, på platser, på förflyttningar, baserad på känsliga och ibland sköra relationer som uppstår och tveklöst testas i och med min dubbla tillhörighet i Afrika och Europa.
Med verket ”Desire d´horizon”, vars koreografiska språk som dramaturgi är hämtat ur mina erfarenheter från att ha jobbat med dansworkshops i flyktingläger i Burkina Faso och Burundi, försökte jag överskrida synerna framför mig, försökte överskrida det oerhörda våld jag såg på dessa platser, dessa icke-platser, där var och en försöker leva eller åtminstone försöker återuppfinna en liten bit av sig själv.
Dansa för livet är det budskap jag vill framföra, med den fasta övertygelsen att en konstnär måste finna styrka, kraft och energi för att placera sig i livets kölvatten.
Denna förnimmelse av främlingskap där jag in på kroppen kände de djupa såren av fruktan, misär, ovärdighet, gav mig modet och den komplicerade kraften jag än idag inte har definierat. Denna interzon där inget mänskligt, logiskt eller etiskt räknas längre, detta utrymme utanför lag och rätt, på gränsen till ingenstans, där vacklande, absurditet och oupphörligt våld är vardag; när jag bodde där blev min rädsla till mitt mod, jag erkänner det, detta hittills okända tillstånd för mig gav mig viljan att återbörda, med dans, en gnutta framtid och en glimt av nutid, absolut osäkra men med en strimma av hopp.
Ja, jag säger det klart och tydligt, dansen kan uppfinna och återuppfinna sig här, nu, och överallt! Ja, rörelsen har sina blixtar och sin harmoni på ovanliga ställen som i ett flyktingläger. En hel historia kan, gest för gest, kropp för kropp, spektrum för spektrum börja dansas. Dansas för att trotsa ensamhet, väntande, smärta, dansas för att ge ljus åt en blick, dansas för att bli av med rädslan, dansas om och om igen.
Dessa unika upplevelser har format en oöverträffad ingång till rörelse i mitt koreografiska arbete, den har låtit mig se nya vinklar, och har utan tvekan lett mig till essensen i att veta att dans är en betydande konstform, som skänker ljus åt en universell kunskap som har överlevt alla tidsåldrar, den är en reflektion av kulturer och traditioner som är lika rika som varierade som de många trådar av gemenskap mellan folk. Den är en källa till meningsfullhet. För mig är den konstformen för liv, poesi och hopp, den är modet och det första steget i att lyckas ”ta ödet till sitt hjärta, för att förbrylla katastrofen av hur lite rädsla vi hyser, att ibland möta orättvisan, ibland håna den förlorade segern, att fortsätta stå raka. Detta är det exempel som människor behöver, och det ljus som elektrifierar dem”, ett magnifikt citat av Victor Hugo från Samhällets olycksbarn, som jag vill dela med er som avrundning.
Tack.
Salia Sanou föddes 1969 i Burkina Faso, utbildade sig inom teater och afrikansk dans innan han började i Mathilde Monniers danskompani i Montpelier 1993.
Sedan dess har han drivit projekt i Frankrike och Afrika. Han grundade kompaniet ”Salia nï Seydou” med Seydou Boro 1995. Efter att ha vunnit Second Encounters of Africa and the Indian Ocean, vann de Découverte RFI Danse Prize 1998. Mellan 2003 och 2008 var Sanou knuten till the National Scene of Saint-Brieuc, innan han fick residens hos the National Dance Centre i Pantin 2009-2010. 2011 grundade han kompaniet ”Mouvements Perpétuels” i Montpelier. Han skapade Au-delà des frontières 2012 och Clameur des arènes 2014 för Montpelier Dance Festival, och Doubaley ou le miroir 2013. 2016 skapade han Du Désir d´horizons, efter dansworkshoparna han lett i tre år i flyktingläger i Burkina Faso och Burundi. 2018, under skapandet av cykeln kallad Multiple-s, bjöd han in författaren Nancy Houston, koreografen Germaine Acogny och musikern David Babin att medverka på scen i tre face-to-face-föreställningar. Tillsammans med Seydou Boro fortsätter han skapa och leda biennalen Dialogues de Corpsin i Ouagadougou, Burkina Faso och La Termitière, ett koreografiskt utvecklingscenter öppnat 2006.
Ohad Naharin, koreograf, konstnärlig ledare för Batsheva Dance Company, skapare av GAGA-rörelsesspråket.
Israel
Dans handlar om närvaro i ögonblicket. Det handlar om att lyssna på omfattningen av alla sinnesförnimmelser och tillåta det lyssnandet att bli bränsle för alla känslor, former och innehåll. Men, vi ska alltid komma ihåg var vi kommer ifrån.
När jag får frågan vad mitt arbete handlar om, svarar jag först att det handlar om sig självt. Om hur alla dess element möts för att skapa sin egen berättelse. En dansberättelse om omfång, känslighet användandet av explosiv kraft. Undersökandet av rörelse, stringens och struktur. Självdistans, dynamik, överdrift och underdrift, kopplingen mellan njutning och ansträngning och sublimeringen av varje dansares galenskap, passion och fantasi till en klar form.
I bästa fall kan dans vara storslagen, även om den är långt ifrån perfekt. Vi måste motstå det konservativa och konventionella tänkandet som har sina rötter i mycket av dansutbildningen och träningen, och släppa gamla idéer till förmån för nya, bättre. Och vi måste alltid komma ihåg att dansa lite varje dag…
Och vi måste alltid komma ihåg att dansa lite varje dag … och aldrig framför en spegel.
Ohad Naharin är koreograf, konstnärlig ledare för Batsheva Dance Company, och skaparen av GAGA-rörelsesspråket. Naharin föddes 1952 i Mizra, Israel, och gick med i Batsheva Dance Company 1974, trots sin då ringa erfarenhet. Under sitt första år bjöd gästkoreografen Martha Graham honom till sitt kompani i New York där Naharin senare gjorde debut som koreograf på Kazuko Hirabayshi-studion 1980. Under det närmaste årtiondet skapade han verk i New York och utomlands, inklusive stycken för Batsheva Dance Company, Kibbutz Contemporary Dance Company och Nederlands Dans Theater. Naharin arbetade nära sin första fru, Mari Kajiwara, tills hon gick bort i cancer 2001.
1990 utsågs Naharin till konstnärlig chef för Batsheva Dance Company, och under samma år startade han kompaniets ungdomsensemble, Batsheva – The Young Ensemble. Han har sedan dess skapat över trettio verk för kompanier och funnits på repertoaren hos ännu fler. Han har också samarbetat med musiker som The Tractor’s Revenge, Avi Balleli and Dan Makov, Ivri Lider, and Grischa Lichtenberger. Han har också komponerat och mixat många av sina egna ljudspår under pseudonymen Maxim Waratt, som förekommit i flera filmer, bland annat Tomer Heymanns Out of Focus (2007) och bröderna Heymanns Mr. Gaga (2015).
Utöver hans sceniska arbete har Naharin även utvecklat GAGA, det innovativa rörelseutforskandet och dagliga träningen för Batshevas dansare, som har spridit sig internationellt bland både dansare och icke-dansare.
Naharin är medborgare i Israel och USA och bor för närvarande i Israel med sin fru, dansaren och kostymdesignern Eri Nakamura och deras dotter Noga.
Willy Tsao, grundare/konstnärlig ledare för City Contemporary Dance Company och BeijingDance
Hong Kong
Kära vänner i den internationella dansvärlden,
Världen verkar vara i ständig upplösning och fylld av problem. Vi har bevittnat, särskilt de senaste åren, oupphörliga konflikter mellan länder, etniciteter och kulturer. Som dansutövare kan jag inte låta bli att undra om konsten på något sätt kan bli ett motgift som kan förebygga eller motverka några av de störningar som hotar världsfreden och harmonin.
Jag har främjat dansen som konstart i Kina sedan slutet av 1980-talet och försökt att övertyga allmänheten om att dans, särskilt modern dans, är viktig för ett lands utveckling. Jag tror att de tre väsentliga aspekterna som kännetecknar samtida dans – individuella uttryck, innovativa idéer och studier av mänskliga förhållanden, fungerar som grundläggande byggstenar i ett värdesystem på vilka ett modernt Kina kan fortsätta att växa och blomstra.
I strävan efter excellens i samtida dans värdesätter vi individuella uttryck; därför lär vi oss att respektera olika åsikter och mångfald. Vi värdesätter sökandet av innovativa idéer; därför accepterar vi förändringar och är villiga att anpassa oss till nya sätt att leva. Vi värdesätter behovet av att förstå aktuella händelser och problem som ett sätt att studera mänsklig existens; därför blir vi mer toleranta och förstående när vi möter någon ansikte mot ansikte, oavsett skillnader.
Kina har, likt de flesta länderna i Asien-Stillahavsområdet, ett rikt kulturarv. Landet har dock varit slutet från resten av världen i årtionden och har bara varit öppet sedan 1987 års politiska reformering, alltså precis i 40 år. Faktum är att det fortfarande är en lång väg kvar innan allmänheten i Kina kan omfatta och se värdet av samtida dans på ett djupare plan. Å andra sidan ser jag framväxandet av ett intresse för modern dans från ungdomar i Kina, där dansen används som ett uttrycksmedel. Med växande internationella förbindelser och starkare ömsesidiga dansutbyten är jag övertygad om att Kina kommer att växa till en betydande kraft för att försvara enskilda ståndpunkter, stötta innovativa förändringar och främja tolerans och förståelse bland nationer i denna oroliga värld.
Tack.
Willy Tsao är en inflytelserik person i Kinas moderna dansutveckling som koreograf, pedagog, curator, chef och ledare. Född och utbildad i Hong Kong, fick Tsao sin moderna dansutbildning i USA och en MBA-examen från University of Hong Kong. Han utsågs till Honorary Fellow vid Hongkongs akademi för scenkonst år 2000 och utsågs till hedersdoktor 2015. Som en pionjär inom samtida dans på fastlandet i Kina och Hong Kong grundade Tsao det första och enda professionella kompaniet för samtida dans, CCDC i Hong Kong 1979 där han varit konstnärlig ledare sedan 1989. På fastlandet i Kina var Tsao en lärare och rådgivare till det moderna dansprogrammet på Guangdong Dance School från 1987 till 1992 och tillträdde som konstnärlig ledare för Kinas första professionella kompani för modern dans, Guangdong Modern Dance Company, när det grundades av Guangdong Provincial Government 1992. Han lämnade gruppen 1998 då han blev inbjuden av Guangdong Cultural Bureau 2004 att återuppta sin tjänst, där stannade han till 2016. I Peking har Tsao tjänstgjort som konstnärlig ledare vid Peking Modern Dance Company 1999-2005. År 2005 etablerade Tsao Kinas första oberoende professionella moderna danskompani, BeijingDance/LDTX. Dessutom ger Tsao föreläsningar och workshops, ofta för universitet och dansgrupper i stora kinesiska städer, inklusive Peking, Changsha, Daqing, Fuzhou, Guangzhou, Guiyang, Hefei, Hohhot, Kunming, Nanchang, Nanning, Shanghai, Taiyuan, Urumqi, Wuhan och Xiamen.
Tsaos insats inom dansen har blivit allmänt erkänd och han har också fått många utmärkelser och hederspris inklusive Dancer of the Year från Hongkong Artists Guild 1988, Ten Outstanding Young Persons Award 1990, hedersmedalj från drottning Elizabeth II 1993, Louis Cartier Award of Excellence för enastående koreograf 1998. År 1999 tilldelades han Bronze Bauhinia Star av Hongkong. Han mottog Distinguished Achievement Award i 2014 Hong Kong Dance Awards för hans enorma och ovärderliga prestation och bidrag till dans i Hong Kong.
Sedan 1980 har Tsao skapat mer än 60 stora verk, inklusive Bird Songs, Kunlun, China Wind-China Fire, 365 Ways of Doing and Undoing Orientalism, Wandering in the Cosmos, One Table N Chairs, Sexing Three Millennia, Dao: Extraodinaire, Conqueror, Warrior Lanling and In Search of the Grand View Garden. Hans koreografier har spelats i Kanada, Frankrike, Tyskland, Israel, Japan, Korea, USA samt Peking, Guangzhou, Shanghai och Taipei.
Georgette Gebara, dansare, koreograf, danspedagog, grundare av ”École Libanaise de Ballet”
Libanon
ÖST, VÄST: Dansens dialog
Amman. Söndag 26 augusti 1979. King Hussein och den amerikanskfödda drottning Nour gör entré i den kungliga logen på Palace of Culture. Ovationer. Jordanska nationalsången, amerikanska nationalsången.
Tystnad.
Ridån öppnas och avslöjar en annan sorts kunglighet: en späd kvinna som står majestätisk i paljettklänning och långa svarta handskar med en antik tron vid sin sida. Hon bugar, glider upp på tronen.
MARTHA GRAHAM
Halvviskande talar hon om sitt kompani, sina dansare. När hon kommer till att prata om kroppen, lyssnar kungen som sitter framför henne, själv en skicklig idrottare, med värme och förståelse. Hennes ord för mig till min egen tro: min tro att varje kropp är ett tempel. I den börjar livet; i den bor själen; där bor hjärtat, den muskel som pumpar kärlek; dess hjärna är tankens kraft; med godhet och ondska som kämpar i det innersta. Kroppen tar rörelsen, livets kärna, till sin mest sublima uttrycksform: DANS.
Mina tankar återvänder till Martha. Som om hon hade levt hela sitt liv i vår del av världen talar hon om sanden som kommer och går och täcker spåren av inkräktare. ”MARKENS RÖST AVGÖR VEM SOM STANNAR KVAR” kungör hon.
Åh ja, Martha! Kanske har vi varit här längre än mänskligheten kommer ihåg. Öknarnas sand och havens vågor har gett våra kvinnor den graciösa och förföriska höftrörelsen som har rest till Spaniens yttersta gränser. Det sägs att en poet en gång ropade: “Fa la haramouna Allah menkom” – “Må Gud inte beröva oss dig”, som, när de gutturala svårigheterna i “h” släpptes blev “falamenko” för att slutligen bli “flamenco”. En sann historia? Det spelar ingen roll, det kan lika gärna vara en vacker lögn! …. Och är inte poesi och dans två magnifika lögner? Men lögner som återspeglar mänsklighetens DJUP.
Medan öknen och havet gav oss böljande rörelser, föddes genom höga berg och uppror mot inkräktare männens stampande av fötter och hopp till rytmer vilda som stormen. Svärdsdanser och ryttarkoreografi ackompanjerar dem. Varje region i denna stora arabiska värld hittade egna stilar med egna färger.
Det första uttrycket av dans var emellertid bön och ”Bokens tre religioner”, som vi kallar dem, föddes på våra stränder. Bönens rörelser och gester betraktas alltså som en form av andlig dans. Deras ursprung går längre tillbaka än vi kan spåra, men de är definitivt de renaste, äldsta och mest gåtfulla uttrycken i människokroppen.
För att omfatta dansens ålder i vår region måste vi slänga en blick mot faraonisk kultur med dess danser. De må ha varit målade i kantiga former, men själva rörelserna måste ha varit lika flytande och förbluffande som Nilens vatten.
Moderna tiders inflyttning och influenser från utländska invånare öppnade för dansstudior med klassisk balett och modern dans, och dansutövandet flyttades till en professionell nivå. Från enkla lantliga firanden eller sofistikerad urban social underhållning för speciella tillfällen steg den till professionalism och äntrade teatern.
Men, tillbaka till Jordanien. Trots kriget som fortfarande rasar i Libanon med alla risker det medför, reste jag med 10 studenter till Amman för att se Martha Graham Company, och få privilegiet att medverka i en master class. En av kompaniets dansare, Peter Sparling, ledde den med stor entusiasm och gav oss en fantastisk erfarenhet. Applåder, stora leenden, hjärtliga kramar, och naturligtvis, som gruppens ledare, sa jag några ord för att tacka Peter. Han tittade på oss fullständigt överraskad. “Tackar ni MIG? Det är jag som borde tacka ER. Hit har vi kommit, jag från USA, ni från Libanon, från Jordanien och från andra håll”. Vi satte oss på golvet och plötsligt talade vi alla samma språk.
Oavsett om vi sitter på golvet, står vid en balettstång, flyger i luften, stampar våra stövlar på en bergstopp, oavsett om vi svänger våra höfter lustfyllt i ett tält eller på en nattklubb, binder vårt språk oss samman! För dans är inte bara ett uttryck för känslor, för firande, för underhållning. DANS ÄR ETT PÅSTÅENDE. Som påstår tydligare än något talat språk, att vi alla är en och samma.
Georgette Gebara är en världsberömd dansare, koreograf, författare, programledare och utbildare från Libanon. Som elev visade hon tidigt stor begåvning i sitt utövande och fick många ledande roller i klassiska baletter. Hon inrättade “École Libanaise de Ballet”, en ballettfokuserad dansskola, i Beirut, 1964. Hon har sedan dess varit professor i dans vid National Institute of Fine Arts vid libanesiska universitetet (1966-1984) och föreläst över hela världen. Hon har fortsatt sitt arbete med att nå en bred massa och vidareutvecklat sitt pedagogiska arbete genom att ge halvtimmeslånga radioföreläsningar i Libanon. Georgette har som koreograf arbetat med föreställningar, musikaler, tv och film i arabiska, amerikanska, franska och armeniska produktioner. För tv har hon koreograferat och dansat i ett program med reciteringar av arabiska dikter för jordansk tv, som var det första programmet i sitt slag när det sändes 1978. Vidare har hon arbetat för TV som jurymedlem i ” Studio Al Fan “, Libanons största TV-program för att upptäcka nya talanger i musik, sång och dans mellan 1974 till 1992. Allt detta har gjort Georgette Gebara till ett välkänt namn i dansvärlden. Hon ses som en innovatör för dans i den arabiska regionen och är en viktig bidragande faktor till konstformens varaktiga popularitet i den delen av världen. Exempel på hennes arbete i att höja konstformens status i arabvärlden är otaliga. Till exempel grundade hon och fortsatte att koreografera för “Soirees de Ballets”, det första professionella kompaniet som grundades i Libanon 1966. Två år senare fick Georgette möjlighet att sprida sin uppfinningsrikedom över hela regionen, då hon var en grundande medlem av International Center of Traditional Music and Dance, baserad i Kartago i Tunisien 1968. Hon är också en av grundarna av Syndicate of Professional Artists, Libanon, som bildades 1993. Den senaste tiden har hon mest ägnat sig åt skrivande och som journalist inom dansområdet. Hon har skrivit artiklar om libanesisk scenkonst för tyska och japanska tidsskrifter och två gånger utnämnts till “Daily Critic of the Year” av Daily Star. I november 2017 publicerade hon sin första bok med titeln “Entre Deux Pas”.
Genom åren har hon varit en trogen anhängare av ITI (International Theatre Institute ), som hon använder som en plattform för att uppmärksamma libanesisk och pan-arabisk dans över hela världen. Från 1980-2008 tjänstgjorde hon som en ledamot och senare vice ordförande i det libanesiska centret för ITI. Under denna tid arbetade hon också som sekreterare för ITI International Dance Committee, 1996-2008, och var styrelseledamot i ITI 1997-2008. År 2011 utsågs hon till hedersmedlem i ITI för sitt arbete inom ITI och sin gärning för scenkonsten världen över.
Marianela Boán, koreograf, dansare och lärare
Kuba
Din kropp börjar före dig och är platsen för alla ritualer som tillhör dig.
När du lyssnar på din kropp genom dans hör du också kropparna och danserna av förförelse och firande som tillhör dina förfäder och din art.
I din kropp bär du de danser som kommer att rädda dig.
Den som dansar kommer den andra under skinnet; dansen berör deras tyngd och lukt, den raserar fasader och det raderar gränserna mellan kroppar och nationer.
Jag har levt på båda sidor av historen. Jag har sett fattigdom och rikedom, landskap och kroppar som matats och missbrukats av makten. Mitt arbete gräver ut, letar efter de verkliga kropparna bland de som offentligt visas upp.
Att vara koreograf på Kuba och Dominikanska Republiken – de magiska öar där jag bor, omgiven av Karibiska Havet och människor som dansar före födseln, är ett tveklöst privilegium.
Dans är det stora motgiftet mot mänsklighetens galenskap.
Till varje fördriven person, på flykt och i exil i hela världen säger jag: Du har ett land som följer med dig, som ingenting och ingen kan ta ifrån dig; landet i din kropp.
Marianela Boán, Cuba, är en internationellt erkänd koreograf och är en av de mest framstående konstnärerna i den kubanska och latinamerikanska dansvärlden. Hennes revolutionära stil “Dance Polluted” blandar radikalt alla stilar som associeras med dans, vilket ger ett uttrycksfullt och originellt sceniskt resultat. Som koreograf, dansare och lärare har Boán arbetat i mer än 40 länder och presenterat sina verk och gett workshops i ett stort antal arenor och festivaler i Europa, Latinamerika, Asien och Afrika. Hon har skapat nästan 70 koreografiska verk för dans-, teater-, tv- och filmbolag. Hon har vunnit betydande koreografiska utmärkelser som medlem i Danza Contemporánea de Cuba från 1973 till 1988 och som grundande chef för företagen DanzAbierta, Kuba, 1988-2003, BoanDanz Action USA, 2005-2010 och Compañía Nacional de Danza Contemporánea i Dominikanska republiken, sedan 2010 fram till nu. Den latinamerikanska organisationen för kvinnor inom scenkonsten, El Encuentro de Mujeres de Iberoamérica en las Artes Escénicas, hyllade hennes liv och professionella gärning genom att tilldela henne Glo-priset 2014.
Hon erhöll en Master of Fine Arts (MFA) i dans på Temple University i Philadelphia, där hon var lärare. Hon har också varit chef för Higher Institute of Arts Cuba (ISA) och har bidragit till utbildningen av flera generationer kubanska och latinamerikanska dansare. Mellan 2002 och 2010 hade hon en intensiv arbetsperiod i USA för kompanier och institutioner som Dance Theatre Workshop, American Dance Festival, Bates Dance Festival, New York University, Joyce SoHo, La MaMA, etc.
Marianela Boán bor för närvarande i Santo Domingo, Dominikanska republiken, där hon grundade och för närvarande leder nationalscenen för samtida dans, Compañía Nacional de Danza Contemporánea del Ministerio de Cultura, som rönt stora framgångar i Kuba, Colombia, Costa Rica, Spanien, Peru och USA. Hennes senaste verk är “Sed” (2011), “Caribe Deluxe” (2013), “Propulsion” (2015) och “Defilló” (2017).
